Förebilder

Alla vuxna som barn och ungdomar kommer i kontakt med på något sätt, i verkliga livet eller genom något media, är förebilder vare sig de vill eller ej.

Det borde väl därför åligga oss alla att försöka föregå med så goda exempel som möjligt? Jag skriver försöka, för jag vet att ingen av oss är perfektionismen förkroppsligad.
Alla gör vi misstag lite då och då. Men, när vi vet med oss att vi gjort ett misstag, har vi ju genom den vetskapen chans att rätta till detta och visa att vi är klokare idag än igår.

I detta nu är det precis en vecka sedan Anders Westman lade ut detta på Tyck till.

Jag har ingen aning om ifall Anders Westman har fått någon ursäkt eller ej.
Den har i så fall åtminstone icke synts till offentligt.

Om det var något av våra barn, eller någon av våra elever, som uppmanades av någon att be om ursäkt, skulle vi förmodligen uppmana honom eller henne att framlägga ursäkten. Alltså ligger det nära till hands att tänka att vi även ska göra så själva.
Det brukar såvitt jag vet höra till god ton och vanligt hyfs att be om ursäkt, när det kommer till ens kännedom att någon tagit illa upp över något som man har sagt eller gjort.
Om vi som vuxna underlåter att göra så, vad ger det för signaler till den generation som  kommer efter oss?