Sorg

Två års kamp för bygdens och byns överlevnad och utveckling har misslyckats.
De som motarbetade oss vann. (Grattis!)

I år är det allra sista gången som det kommer att delas ut avgångsbetyg på skolavslutningen vid Fredrika skola.
I julas var det sista terminsavslutningen i kyrkan med alla årskurser närvarande, från förskoleklass till klass nio.
Det är mycket som är sista gången numera.

I två års tid har vi ständigt burit på oro över framtiden, samtidigt som vi försökt hålla modet uppe för våra barns skull, som burit på samma oro. Det visade sig att all denna stress och oro som vi haft som följeslagare tjugofyra timmar om dygnet, sju dagar i veckan, femtiotvå veckor om året, mynnade ut i en kombination av sorg och av fortsatt ovisshet.

För ingen av oss har fortfarande fått svar på, varför?

Vi ville leva tillsammans här. Allt vi ville, var att få vara i fred med våra liv så att vi kunde arbeta för bygdens utveckling och framtid. Det låg ju liksom i vårt intresse att göra det.

När min son gick i sexårs, i förskoleklass, planterade skolans elever ett träd på skolgården här i byn. Det trädet skulle representera freden och påminna oss om att vara rädd om vår miljö.
Fred för mig är att leva i frid. Att vara rädd om vår miljö innebär för mig även att vi ska vara rädda om varandra, att vi ska visa respekt för såväl varandra som för den natur som omger oss.

Därför känns det som ett hån, varje gång jag får syn på den här bilden. För det var fler än våra barn som var med och planterade det där trädet. Tre av personerna som är med på det här fotot, var med och röstade bort vår frid i Fredrika. En av dem medverkade till att initiera utredningen som förelåg våra två år av stress och oro.

Min son går i fjärde klass nu. Min önskan var att han skulle gå alla sina nio år här i Fredrika. I en skola rik på gemenskap. I en by som andas frid, frihet och friluftsliv.
Den där lille killen på fotot som har kamouflagebyxor, är samma kille som fyra år senare bad mig att göra allt jag kunde för att rädda hans skola.

Sorgen över att jag misslyckades bär jag alltid med mig.