Vi har förlorat framtiden som vi såg den.

Ni säger att ingen tvingar oss till något.
Samtidigt som det är precis det som sker.

Vi tvingas ge upp våra drömmar.
Vi tvingas ge upp våra liv.
Vi tvingas i exil.

Att betrakta Fredrika nu, ett halvår efter detta tragiska beslut, är som att se en kär vän tyna bort, på grund av att man vägrat ge den medicin som skulle ha återställt livskraften.
Det gör ont ända in i hjärteroten.
Vi lider av brustet hjärta.

Jag begär icke att ni ska förstå hur vi känner det.
Men jag önskar att ni åtminstone kunde låta oss sörja ifred.
För det är precis så det är.
Vi går igenom en såväl individuell som kollektiv sorgeprocess.
Den framtid vi såg här i Fredrika, ligger vid våra fötter som en skadeskjuten lärka och det finns ingenting vi kan göra åt det.

En del av er pratar om att vi som finns här ska ägna oss åt att "rädda Fredrika", att vi har ju "bara förlorat högstadiet" och att "ingen tvingar någon att flytta".

Ni förstår verkligen ej hur det är.

Vi ägnade flera år åt att försöka "rädda Fredrika", åt att utveckla bygden och åt att stärka hela kommunen.
Vi har försökt förklara, så många gånger, att det är inget "bara" med att förlora högstadiet.
Det är en tredjedel av skolan. Skolan är den här byns hjärta.
Vad händer, om du förlorar en tredjedel av ditt hjärta?
Vilken kammare vill du helst ha kvar orörd?
Ska vi skära från höger eller vänster, nerifrån eller uppifrån?

Olga Gustafsson skrev en mycket bra insändare på ämnet idag.
Jag tycker att ni bör läsa den, därför lägger jag in den här.