Citat.

Man får citera vem man vill.
Men, man ska alltid, alltid, alltid kolla källan och ange källan.
Oavsett varifrån man får dokument, texter, information, så hör det till vanligt sunt förnuft att man kollar källan, dubbelkollar informationen (alltså söker information om samma ämne på fler ställen) och till sist så ärar man den som äras bör och anger källa, när man väljer att citera en text som man själv ej har upphovsrätt till.
Då tar man sitt ansvar och föregår dessutom med gott exempel.

Man lägger sig ej till med andras saker hur som helst.
Oavsett om det är texter, ridhjälmar, knivar eller digitala foton.
Det finns rubricering på sånt.

Sen kan jag tycka att det verkar lite tragikomiskt om en socialdemokrat ej hittar demokratitexter i arkivet hos sitt eget parti, utan använder sig av ett annat partis text. Att det råkade vara SD lär ju de vinna röster på till nästa val. Men, det hade förmodligen lika gärna kunnat vara något annat parti.

Använder man texter inom sina egna partigränser, så anger man likväl alltid källan! Det har med citaträtten inom upphovsrättslagen att göra. Citaträtten ger oss tillåtelse att använda oss av andras texter utan att fråga upphovsmannen (eller kvinnan), om det gäller begränsade delar, mindre stycken och naturligtvis om vi anger källa.
Lagar och regler, ni vet. Det där som hjälpligt håller ihop samhället, när de efterlevs.

Dessutom ser det bara dumt ut att försöka få det att se ut som om texterna är ens egna, när det är numera är så löjligt enkelt för omgivningen att hitta rätt på ursprungstexter.
Det kallas plagiat, när man använder andras texter och utger dem för att vara ens egna. I skolan blir man underkänd för sådant. Man kan bli avstängd också, om det är på högskole- eller universitetsnivå.

Det ses rätt allvarligt på sådant alltså.