Jag tror så här:

Om man ska komma någonvart med kommunpolitiskt arbete, må man låta bli att hävda rätten till idéer. Om någon kläcker en bra idé, som främjar kommunens utveckling, då spelar det ingen roll vem som kommer med den. Där vet jag att de flesta av er är eniga med mig. Men, jag vill dra det där lite längre. Det spelar heller ingen roll, anser jag, vem som förverkligar denna idé, så länge det blir gjort och är till kommunens bästa.

För om man verkligen, med handen på hjärtat, vill det bästa för kommunens fortlevnad och utveckling, så spelar sånt ingen roll. Sådant spelar roll om man är ute efter ära, berömmelse och väljare. ”Vi har bäst idéer och förslag – Rösta på oss!”

Ta det där med ungdomsrådet till exempel. Den idén kom via ett medborgarförslag. Har ni sett människan som skrev det hävda rätten till idén? Nej, just det. Personen i fråga är mycket väl medveten om hur det har gått till och är nöjd och belåten med att förslaget blev praktisk handling, även om det ingenstans pratas om var förslaget kom från början.

Om man ska samarbeta opolitiskt, blocklöst, tvärpolitiskt eller vad ni än vill kalla det, så tror jag att man icke kan slåss om väljare på det traditionella sättet, som är just detta – kampen om vem som har den rätta ideologin och de bästa idéerna. Utan då må man hitta nya former för detta också.

Det spelar ingen roll vem som kommer med förslag. Det som spelar roll är att goda förslag blir omsatta i praktisk handling.

Nu är ju den mänskliga naturen (tyvärr) ofta sådan att man har lite svårt för det där. Det finns ett talesätt som påstår att ”Det är med idéer som med barn, man tycker bäst om sina egna”. Men, då får man väl tänka som så att är det nu med idéer som med barn, då må man lära sig att klippa navelsträngen även till idéerna.

Jaja, nog med reflektioner för ikväll. Jag kommer nu att ägna resten av kvällen till att vara nervös över att jag ska prata om min bok i direktsändning i P2 imorgon.

Ha det gott där ute!