Vi har inget vunnit

När jag nu verkar ha er uppmärksamhet (tack för det!), vill jag nämna några saker som för mig är rätt viktiga att ni kommer ihåg.

Angående valresultatet. Vi vann ingenting. En person som jag ej nämner vid namn, påstod igår att vi vunnit, i och med valresultatet i kommunen, och syftade då på oss som bodde i Fredrika och kämpade för skolan och som sedan har försökt få fram officiella fakta på resultatet av effekten av skolförändringen.

Inget kunde vara mer fel. Valresultatet påverkar ingen av oss personligen, alltså har vi inget vunnit.

Att Åselepartiet och OPiNiON fick många röster i valet, gläder mig. För jag tror uppriktigt att det är bra för Åsele kommun.
Men, jag personligen vinner ingenting på det. Det som skedde går ej att göra ogjort eller att reparera.

Jag saknar fortfarande det Fredrika som vi levde i och som vi arbetade för att få ha en framtid i. Jag saknar det så det gör ont i mig. Även om livet funkar där vi är nu, är jag ledsen över att sonen ej fick gå ut nian i Fredrika, som hans syskon gjort. Jag är ledsen över att det mål jag hade med min lärarutbildning, att ingå i arbetslaget på Fredrika F-9 skola, ej gick att uppfylla. Det finns ingen F-9 skola längre, ej heller något arbetslag.

SVT hade ett inslag idag om skolan i Fredrika. Där finns i dagsläget fem elever. I hela upptagningsområdet finns idag tolv eller fjorton elever. Jag är lite osäker där. Om vi hade kunnat vara kvar, skulle det alltså ha varit minst 21 eller 23 elever på skolan idag. Oräknat inflyttningen som då skulle ha blivit större, eftersom människor som hörde av sig under vårt inflyttningsprojekt backade när de hörde att det låg ett hot över F-9 skolan. Även familjer med anknytning till Vattenfall skulle ha flyttat in, om tjänstemän/kvinnor på kommunen ej avrått dessa när de hörde av sig och undrade om det fanns möjlighet till arbete för den ena hälften i familjen inom omsorgen i Fredrika. Vi jobbade minst sagt i motvind. Men, vi gjorde vårt bästa. Vi lyckades öka elevantalet från 16 till 26, i motvind.

Igår såg jag att projektet Små skolor i glesbygd lider mot sitt slut. Det är/var ett projekt för utveckling av byskolor, som vi ansökte om att få vara med i hösten 2011. Det krävdes att kommunen beviljade detta, samt att varje kommun/byskola skulle bidra med en mindre summa. Pengarna fanns på skolans eget konto, enligt dåvarande rektor. Men, beslutet drogs i långbänk fram och tillbaka hos beslutsfattarna i kommunen tills långt efter att ansökningstiden gått ut, så den möjligheten gick vi (också) miste om. Förmodligen fanns ingen vilja.

Projektet anordnades av Hela Sverige ska leva, som igår skrev så här:

Slutseminarium för Små skolor i utveckling 13-14 november 2014. Sigtuna Folkhögskola
Vad krävs i framtiden för att vi ska ge kommande generationer bra och relevant utbildning och vad har små skolor för särskilt värde?
Vi bjuder in deltagarna i projektet och andra som gillar och har små skolor som intresseområde.
Vi har dukat upp ett smörgåsbord av erfarenheter från projekttiden. Rektorer och pedagoger kommer att berätta om sina lärdomar. Vi ska också lyssna till vad forskare och en professor har att säga. Och framför allt ska vi skapa en appell från små skolor till politiker, tjänstemän, rektorer, lärare och elever och föräldrar, kort sagt till alla som vill och kan utveckla små skolor.  

Om viljan hade funnits hos de då styrande politikerna, så hade Fredrika idag varit en mycket levande by. Det enda som hade behövts, var att de hade låtit oss vara ifred och sagt ja, till vår önskan om utveckling. Arbetet för att utveckla byn och hålla den levande, gjorde vi själva. Ideellt. Från föreningshåll bad vi endast om vad vi hade rätt till, i fråga om bygdeavgiftsmedel till exempel och vi förväntade oss aldrig någon hjälp. Vi önskade bara få lugn och ro.

Minns detta. Lär av det. Och med risk för att vara tjatig: Läs min bok. Den finns på biblioteket, både i Åsele och i Fredrika, om ni ej har lust att äga ett exemplar. (I de kommuner där den ej finns kan man be dem ta hem den.) Den är faktiskt sakligt skriven, oavsett om ni tror det eller ej. (Jag är fullt medveten om misstron mot mig som finns hos en del av er.) Den innehåller fakta, som är kontrollerbara. Den beskriver livet som vi levde, skolans verksamhet som den såg ut då och kampen som vi förde för att kunna bo kvar.

Jag längtar hem, till något som har försvunnit och som aldrig kommer åter.

För det liv vi hade där och de förutsättningar som fanns då (innan skolförändringen) för att skapa en utvecklande framtid i byn och bo resten av våra liv där, det livet och de förutsättningarna finns ej kvar.

Inget kan ändra på det och inga valresultat i världen kan uppväga vad som gått förlorat.

Ha det gott.