Under min första utlandssäsong som golfvärd hann jag jobba i 4 månader i Egypten innan det blev revolution där och vi evakuerades. Revolution? Många tankar hann korsa min hjärna. Situationen kändes både oroande och skrämmande för en person från det fridfulla Norrland. Vad skulle hända nu och hur skulle det gå för alla jag jobbade med på hotellet och golfbanan? De behövde varje ’krona’ de kunde tjäna ihop.

I lördags var det 3 år sedan revolutionen ägde rum. Mer än 50 personer dödades under oroligheter i samband med 3-årsdagen. Mohammed  Morsi, Egyptens första demokratiskt valda president, störtades i somras genom en militärkupp och är sedan dess fängslad och anklagad för folkmord. Hans anhängare protesterar genom att demonstrera och attackera motståndare, polis och militär. Myndigheterna anklagar nu muslimska brödraskapet för att vara en terroristorganisation och gör allt för att stoppa och om möjligt tillintetgöra dem.

Det är svårt för den som vuxit upp i en demokrati att förstå hur snabbt och oförutsett det kan svänga i en diktatur. I Sharm el Sheikh hann vi lyckligtvis inte drabbas så hårt  av revolutionen, innan jag evakuerades en vecka senare. Många leveranser försvårades dock eftersom vägarna blockerades nu och då, Internet stängdes av och så försvann turisterna.

Redan på hösten samma år åkte jag tillbaka till Sharm för att jobba igen. Allt var sig likt, men antalet turister var betydligt färre. Vem vill åka på semester till länder där man inte känner sig trygg? Efter statskuppen i juli 2013 beslöt svenska researrangörer därför att ställa in alla resor till Egypten tills läget stabiliserats. Så hur ser den närmaste framtiden ut för Egypten? Militären med general och försvarsminister Al Sissi i ledningen har makten och för någon vecka sedan röstade egypterna om den nya konstitutionen. Under 2014 kommer man att välja en ny president.

Vem blir då president? Ingen vet men Al Sissi är en het kandidat. Han deklarerar själv att han  ”kandiderar till president endast om folket begär det och armén ger honom det mandatet, eftersom det är så det fungerar i en demokrati”. I en demokrati, ja! Nu hör jag just på BBC att Al Sissi befordrats till marskalk och fått grönt ljus av armén att ställa upp i presidentvalet. Skulle han vinna, innebär det att en hög militär åter intar makten. Det betyder att militär och regering än en gång får en mycket nära relation. Om detta kan man ha åsikter. Sannolikt betyder det också ordning, reda och stenhård disciplin liksom att de som protesterar kommer att behandlas tämligen brutalt.

Hur är då situationen för mina vänner i Sharm idag? Mycket jobbig. Antalet besökare har minskat dramatiskt och därmed också inkomsterna. Om människor hade det svårt förut, har det fått det ännu sämre idag och framtiden är mycket oviss. Sorgset konstaterar jag att Egypten under min livstid inte kommer att hinna bli någon demokrati. Deras resa dit är tyvärr lång. Mycket lång.

Golfbanan här är nog en av de grönaste banor jag hittills sett. Jag kan bara gissa hur många liter vatten och arbetstimmar som behövts. Golfpersonalen utgörs i huvudsak av gästarbetare från Indien, Pakistan och Filippinerna. De flesta är under 30 och är mycket trevliga, skojfriska och hjälpsamma att samarbeta med. För dem betyder jag arbete och pengar, eftersom jag kommer med golfgäster till deras klubb. Personalen behöver varje ’krona’ de kan skrapa ihop. Jobbet här betyder överlevnad både för dem och för deras anhöriga, som de har kvar i sina hemländer.

Vi svenskar är ytterst privilegierade i jämförelse med gästarbetarna och jag känner stor tacksamhet över att vara född och uppvuxen i Sverige.  Även om vi idag ser stora nedskärningar hemma, bor vi fortfarande i ett land med bra hälsovård, sociala skyddsnät, utbildningssystem m m. Det är lätt att förlora perspektiven och glömma hur bra vi har det jämfört med många människor i dagens värld.

I höstas när det var som hetast, såg jag t ex hur ett tiotal gästarbetare höll på att flytta sand mellan stranden och den belagda gången upp till hotellbyggnaden. De hade bara skyfflar och sopar. Andra gästarbetare ansade buskar och träd. Termometern visade 35 grader. De hade långärmat, långbyxor och mössor och deras ansikten var täckta av ’näsdukar’. Det är deras motsvarighet till alla våra krämer med solskyddsfaktor.

Det finns många säkerhetskontroller i emiraten. Där sitter oftast en ensam man i värmen hela dagarna. Jag skulle nog inte klara av många timmar där, innan ensamheten, tristessen och värmen tog kål på mig. Det är lätt att hitta exempel på tråkiga och jobbiga arbetsuppgifter, som inte förekommer i Sverige. Jag kan inte låta bli att undra, hur vi skulle reagera, om vi tvingades ta sådana jobb långt hemifrån för att inte svälta ihjäl. Att de dessutom orkar vara så vänliga och trevliga mot oss andra, som finns här och har det så mycket bättre, är beundransvärt. Deras vänlighet känns aldrig påklistrad och de tar gärna chansen att skoja.

Så vad gör jag för att förbättra deras situation? Det enda jag kan göra är att dagligen visa dem min uppskattning, prata med dem och intressera mig för dem som individer. Det är verkligen inte svårt för golfpersonalen, hotellpersonalen, taxichaufförerna m fl är mycket öppna och ’lättillgängliga’ och pratar gärna om sig själva och sina familjer. 

En annan viktig sak jag kan göra är att uppmana mina gäster att ge dricks. Svenskar har ofta en något kluven inställning till dricks. Vi tycker helt enkelt att den ska ingå i priset. När vi ser att det står ’service charge included’ på notan eller kvittot, tycker vi att det räcker. Tyvärr går dricksen nästan alltid till ägarna och inte till den som utför tjänsterna. Taxibilarna t ex är statliga, kör på taxameter och ger ’riktiga’ kvitton. Chaufförerna får en liten procent av det inkörda beloppet. Men de kan väl trixa med taxametern? Nej, det är tydligen svårt att göra och lätt att upptäcka. I emiraten straffas brott så hårt att det avskräcker de flesta från att ens försöka trixa och fixa. Där har vi kanske en del att lära.

För någon månad sedan kunde man i emiratiska dagstidningar läsa att f o m i år måste alla företag med över 1000 anställda som söker arbetstillstånd för sina anställda även ha en sjukvårdsförsäkring för dem och deras närmaste. Utan försäkring inget arbetstillstånd. De anställda får därmed rätt till akutsjukvård, hälso- och sjukvård, mödravård, förlossningsvård m m. Nästa år ska företag med 500 – 1000 anställda omfattas av detta krav och 2016 ska reformen vara genomförd i alla företag.

Myndigheterna här välkomnar den tillströmning av försäkringsbolag och hälso- och sjukvårdsaktörer m fl som detta kommer att innebära. Syftet är förstås inte tillväxt i sig utan att se till att alla som behöver vårdinsatser ska få det. Ingen ska bli utan vård p g a dålig ekonomi.

Låter detta bekant? Jag har med stort intresse följt utvecklingen och debatten t ex i Stockholm. Det fria vårdvalet gynnar mångfald, om det fungerar. Att välja fritt är dock inte alltid enkelt. För många kan valfriheten t o m utgöra en svårighet. Att få en lista över ett stort antal utförare, som marknadsför sina tjänster i sköna ordalag, kan få vem som helst att känna osäkerhet.

När det gäller gästarbetarna i Förenade Arabemiraten (hela 87 % av befolkningen) slipper de själva välja. Valen kommer att göras av arbetsgivarna, som ska betala för ’kalaset’. Kommer plånboken att styra deras val? Det är jag övertygad om. Och några fackföreningar som för gästarbetarnas talan finns inte, så de gästarbetare som antagligen bäst behöver dessa försäkringar har en svag ställning. Deras bristande språkkunskaper gör dem ännu sårbarare.

När vårdgivare och försäkringsbolag konkurrerar om ’kunderna’, finns också risken att de försöker välja bort de kunder som de inte ser som lönsamma. De föredrar patienter som inte kräver tidsödande och stora resurser. Samma sak ser vi inom friskolor, där man väljer bort elever som behöver särskilt stöd. Det är vi skattebetalare som via våra skatter får ta hand om kostnaden för de ’behövande’, medan friskolor och vårdentreprenörer tar hand om vinsterna. Dessa vinster är f ö så stora att de inte ryms i Sverige utan måste skickas till avlägsna skatteparadis.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen; avregleringar måste följas av ett tydligt regelverk, uppföljning och noggrann tillsyn. Det har våra svenska beslutsfattare insett alldeles för sent och lärdomen har varit dyrköpt. Konsekvenserna av beslutsfattarnas blåögdhet och oförmåga har dessvärre drabbat de mest utsatta i samhället. Det är oacceptabelt. Min förhoppning är att de som styr i Förenade Arabemiraten är mindre naiva och mer noggranna än de som styr i Sverige när det gäller att reglera och följa utvecklingen inom detta ’affärsområde’. Varför inte studera utvecklingen i Sverige och förbättra det som brister hos oss, innan de genomför reformen fullt ut här?

På självaste julaftonen hände något jag inte varit med om på över 30 år; jag fick halsfluss och hög feber. Efter ett par timmar på jobbet nästa dag, åkte jag till närmaste apotek för att få hjälp. Jag beskrev symtomen för den läkare som jobbar bakom disken där och på mindre än en minut plockade han fram vad jag behövde, d v s penicillin. Sedan var det sängläge i nästan 2 dygn. På tredje dagen uppstod jag igen och det värsta var över.

Man kan ha synpunkter på hur lättillgängliga mediciner ofta är utomlands, men när man är riktigt dålig, griper man efter det halmstrå som erbjuds. Att uppsöka läkare för undersökning och provtagning och sedan vänta på provsvar och läkemedelsrecept känns oöverkomligt, när man inte kan svälja. Då är man tacksam för snabb lindring.

2011 sänkte hälsodepartementet i Förenade Arabemiraten priset på nästan 600 mediciner med upp till 55 %. Nu har man just beslutat sänka priset på mediciner för behandling av diabetes, benskörhet, hjärtsjukdomar, lungcancer, hormonbehandlingar, högt blodtryck, psoriasis, glaukom, kärlsjukdomar och njurproblem. Syftet är att alla som är beroende av lång eller livslång behandling ska ha råd med de mediciner som deras sjukdomar kräver. Ett annat syfte är att hela arabregionen ska ha jämförbara läkemedelspriser.

I Sverige avreglerade vi för några år sedan apoteksmarknaden. Det är tveksamt om det gett önskad effekt. En följd är att apoteken idag inte alltid har hemma utan måste beställa hem de läkemedel man behöver. Det innebär väntetid och därmed en försämring för kunden och den priskonkurrens mellan apoteken som man förväntade har uteblivit. Dessutom har apoteken numera utökat sitt sortiment av ’skönhetsprodukter’ högst påtagligt, antagligen för att där finns mycket pengar att hämta. Men vem går till apoteket för att köpa skönhets- eller hudvårdsprodukter?

 För apoteksbranschen har avregleringen varit mycket lönsam och framgångsrik. För oss kunder är vinsten inte lika stor. Jag är för avreglering och fri konkurrens, men det måste följas av ett strikt regelverk, noggrann tillsyn och uppföljning. Där har det brustit inom många områden, t ex telekommunikation, apotek, hälso- och sjukvård och utbildning. Olika privata aktörer har plockat russinen ur kakan och stat och landsting har fått ta hand om de mindre attraktiva delarna, t ex glesbygden, där det inte är lönsamt att etablera sig. Så här i efterhand framstår beslutsfattarna som blåögda. De borde ha kunnat förutse vad som skulle hända. Dessutom borde de ha haft vett att ta ordentligt betalt för den statliga egendom de sålt ut.

Inom skolans område har John Bauerkoncernen visat att det går utmärkt att tjäna pengar och slippa ifrån ansvar. Jag förstår inte varför man inte kräver att de som vill starta en friskola deponerar pengar, som garanterar fortsatt undervisning för eleverna när skolan går i konkurs. Skulle det starta lika många friskolor då? Kanske inte, men de som startar skulle tvingas ta ett större ansvar, vilket gynnar eleverna. Det är helt oacceptabelt att privata aktörer ska kamma hem vinsterna och vi skattebetalare ta hand om förlusterna. Vilken beslutsfattare kan försvara ett sådant system?

Visste du att 1,3 miljarder ton (kan du se alla nollorna?) mat kastas varje år? Eller att 300 miljoner fat olja och 25 % av allt färskvatten används till att producera den mat som kastas i världen? Eller att 5 600 miljoner ton växthusgaser bildas när man producerar mat som försvinner eller kastas? Hur mycket av julmaten fick du förresten kasta efter helgerna?

När jag växte upp och inte ville äta den mat som serverades, fick jag ofta höra att jag skulle tänka på de svältande barnen i Afrika. Idag tror jag inte föräldrar använder det påtryckningsmedlet för att få barn att äta det som bjuds, kanske för att det ofta är barnen som bestämmer matsedeln i hemmen.

I Arabemiraten liksom i Sverige växer matsvinnet i takt med antalet människor som inte kan äta sig mätta. Var sjunde person i världen kan inte äta sig mätt. Om bara en fjärdedel av den mat som kastas eller förstörs i världen idag kunde tas tillvara, skulle den räcka till att mätta 870 miljoner människor. 870 miljoner människor!

I Europa och Nordamerika kastas i genomsnitt 115 kg per person och år. Motsvarande siffra för sub-Saharan Afrika och södra och sydöstra Asien är 11 kg. I en studie gjord av Miljökontoret i Abu Dhabi uppgav de intervjuade att de avsiktligt lagade för mycket mat för att vara säkra på att det skulle räcka. Huvuddelen av de fyllnadsmassor som används här utgörs av kastad mat. Det värsta är att den ruttnande maten i fyllnadsmassorna producerar metangas, som bidrar till växthuseffekten och metangas är en långt skadligare växthusgas än koldioxid. Den ruttnande maten kan dessutom  smitta grundvattnet.

För att minska utsläppen och det avfall som blir fyllnadsmassor samt sänka kostnaderna för att förbättra miljön har man på senare tid börjat kompostera. Några hotell har utbildat sin personal i att separera matavfall och kompostera. Komposten används som gödningsmedel i hotellens trädgårdar, där man odlar organiska grönsaker, som man sedan använder i matlagningen. I privata hushåll har man börjat använda avfallskvarnar, en trend jag också sett hemma bland vänner och bekanta.

Varför ger man då inte all överbliven mat till alla människor som inte kan äta sig mätta? Man säger att det är svårt att få maten att hålla under hanteringen och transporten, som krävs för detta. En enklare lösning vore kanske att ändra den växande hotelltrenden med överdådiga bufféer till frukost, lunch och middag. Är det kanske dags att dra ner på de dignande bufféborden och börja väga och ta betalt för det vi lastar på tallrikarna? Jag kommer ihåg att Universum i Umeå för många år sedan gjorde så. Det skulle förvåna mig om man tar mer mat än man verkligen äter upp, om man betalar för varje gram.

I god tid före nyårsafton beslutade Dubai sig för att sätta världsrekord i fyrverkerier genom att avfyra 500 000 raketer på 6 minuter. Bedömare från Guinness World Records övervakade evenemanget och bedömde att Dubai lyckades nå sitt mål. Det gamla rekordet var på 77 000 raketer och innehades av Kuwait.

Det blev ett gigantiskt fyrverkeri som sträckte sig drygt 9 mil efter kusten. Burj Khalifa, världens högsta byggnad (828 meter) i centrala Dubai, och lyxhotellet Atlantis ute på Palm Jumeirah (en konstgjord ö utformad som en palm) stod för huvuddelen av fyrverkerierna. Kvällen till ära hade tusentals människor samlats i centrala Dubai och ute på palmen. Flera gator och tunnelbanestationer inne i Dubai hade stängts för att undvika problem, men det uppstod ändå många trafikstockningar.

Jag såg TV-utsändningen från Burj Khalifa, som blixtrade och glittrade oavbrutet uppifrån och ner och från sida till sida. Överallt stod människor och beskådade ’dunderverket’, som var häftigt att se. Nyårsfyrverkerierna i Umeå bleknar vid varje jämförelse och det är jag glad för. Vilken umeåbo skulle vilja satsa en massa skattepengar som går upp i rök under några minuter? För att inte tala om alla vettskrämda hundar och allt miljöfarligt nedfall det innebär.

Så här dagen efter, när alla raketer slocknat och vid eftertankens kranka blekhet, tänker jag nog mest på allt man skulle kunna göra för de pengar som fyrverkerierna kostade. Här finns massor av gästarbetare, vars standard och löner skulle behöva förbättras ordentligt. Utan dem skulle emiraten avstanna inom ett dygn. Det är de som utför praktiskt taget allt jobb, åtminstone det tunga och krävande jobbet, under ganska jobbiga arbetsförhållanden och i en arbetsmiljö ingen svensk skulle godkänna. Att dessutom tvingas lämna sina familjer i en annan världsdel och bara kunna åka hem och träffa dem en gång vartannat år måste vara ett nästan oöverkomligt pris för att kunna överleva ekonomiskt. Kostnaden för fyrverkerierna hade    t ex kunnat gå till att subventionera deras hemresor.

Vad gör då jag för att underlätta för dessa gästarbetare? Jag uppmanar t ex alla mina golfgäster att vara generösa med drickspengar samt att lämna kvar de kläder de inte gillar och ge till mig så att jag kan tvätta dem och ge dem till golfklubbens caddiesar och banpersonal. Dessutom uppmanar jag gästerna att alltid ta med överskottskläder hemifrån, när de reser till ställen där det finns gästarbetare. Inte minst barnkläder är lätta att ta med och ge bort. Många barn i Egypten har fått kartonger av urvuxna barnkläder som mina vänners barnbarn i Umeå har gått omkring i. Jag kan försäkra att kläderna har uppskattats och oftast varit finare och av bättre kvalitet än de kläder som de egyptiska barnen annars har på sig. Så innan du åker ut nästa gång, tänk efter vilka plagg du gärna skulle kunna vara utan och ta med på resan till någon som uppskattar och behöver dem! Då vet du vem som får dem och att de kommer till stor glädje och nytta.