Vi flytt int! Eller?

Av , , Bli först att kommentera 5

 

Det brådskar att stoppa avfolkningen i norrland. Om tio till femton år kan det vara för sent. Då kan många av de norrländska ortsstrukturerna ha fallit samman, menar Norrlandsförbundet.
Och statistiken talar sitt tydliga språk. I stort sett samtliga kommuner utom Umeå och möjligtvis Skellefteå tappar varje år en del av sin befolkning.
Men är det ofrivilligt?
På 1960-talet tryckte Norrlandsförbundet upp knappar med texten Vi flytt int och Vi längt hem. Jobben fanns söderut och norrlänningen tvingades ofta mot sin vilja att flytta.
Jobb är självklart en förutsättning för att kunna bo kvar på en ort. Och arbetstillfällen är ett av de fundament som måste finnas för att norrland inte ska fortsätta avfolkas.
Men människor har också en fri vilja. Många vill faktiskt bo i en större stad söderut. Lika väl som det finns många som vill bo i en by i norrland. Och båda sakerna är lika okej!
Men ofta hör man uttalanden som pekar på motsatsen. Genuint rotade norrlänningar som fundera på hur mycket som fattas när man vill bo i Stockholm bland människor och avgaser.
Eller Stockholmare som dumgör tröga norrlänningar som bor i kylan på vintern och bland myggen på sommaren.
Människor är olika, har olika behov och väljer olika. Själv pendlar jag mellan att vilja flytta söderut på vintern och att fullkomligt älska den här landsändans ljusa sommarnätter. Mellan att längta till storstadens kulturutbud och att le lyckligt över möjligheten att ta cykeln och följa dottern ner till Rickleån och meta abborre, fem minuter bort.  
Det finns fantastiska fördelar med att bo i norrland. Och många kommer förhoppningsvis även fortsättningsvis att vilja bo här. Självklart behövs det strukturella åtgärder för att skapa en grund för detta och Norrlandsförbundets ordförande  Ewa Back anser att det är ”högst rimligt” att en betydligt större del av Norrlands naturtillgångar återinvesteras i landsdelen.
Men om vi fortsätter att titta snett på varandra och inte accepterar att människor har olika behov och väljer att bo på olika ställen hur ska vi då kunna skapa en välkomnande miljö som människor VILL flytta till eller bo kvar i?
Drömmen vore att i framtiden höra människor säga att: Självklart vill jag bo i norrrland! Där finns så många fördomsfria, vänliga och välkomnande människor att det är fullständigt underbart att bara vara där.
Åtgärden kostar faktiskt inte en enda krona heller. Och var och en av oss kan bidra.

Om att öppna mun

Av , , 2 kommentarer 3

 

Hur förändrar man världen?
Och vad krävs?
En sak som krävs är helt tydligt eget ansvar. För DU kan bidra. Just DU.
Jag var på en mycket intressant workshop kring generationsskifte som hölls i Lycksele i förra veckan. En av diskussionerna kom att hamna om Jantelagen som är stark i inlandet. En gigantisk bromskloss där människor håller ned varandra och attityden att ingen ska få vara eller ha något mer håller utvecklingen tillbaka.
Hur förändrar man sånt?
Dt enda sätt jag känner till är att det börjar med dig själv. Ansvaret ligger hos var och en av oss. Att agera. Att våga öppna munnen.
Torstein Bratvold, ordförande i Företagarna i Umeå kom med ett mycket intressant inlägg i diskussionen. Företaget Hybricon fick på Umeågalan förra året ett profilpris för sitt miljöarbete. I mars i år gick företaget i konkurs. De negativa kommentarerna under nyhetsartikeln på nätet lät inte vänta på sig. Men Torstein Bratvold gjorde precis tvärtom. Synd, men låt oss hylla Boh (Westerlund, vd för Hybricon) för hans försök och uppmana honom att fortsätta prova. Det är de som försöker som för världen framåt, skrev Torstein Bratvold.
Vi har en skyldighet att reagera, menar Torstein Bratvold. Och just i det här sammanhanget har han själv valt att varje gång reagera och skriva en positiv kommentar till exempel vid en företagskonkurs.
– Om ingen försöker kommer vi aldrig att utveckla ett bättre samhälle, säger Torstein Bratvold.
Boh Westerlund hade garanterat lagt ner massor med blod, svett, sömnlösa nätter och kanske också tårar i Hybricon. För det borde han ha all heder. Och det är det som är det är den springande punkten. Massor med företag kommer att gå i konkurs även i framtiden. Många många företagare kommer att misslyckas. Men skulle ingen försöka skulle vi snart stå med absolut ingenting kvar.
En konkurs är självklart ett misslyckande i sig. Men det visar också att någon har vågat försöka. Någon som kanske vågar försöka igen om han eller hon får uppmuntran.
Att vända på Jantelagen eller att uppmuntra modiga företagare som misslyckats. Ansvaret ligger hos var och en av oss.
Vi har en skyldighet att reagera, säger Torstein Bratvold. Jag både håller med och ser det som något oerhört positivt. För den skyldigheten är lika mycket en möjlighet som var och en av oss har. Att förändra världen till det bättre.
Jag lovade i Lycksele att öppna munnen på det här sättet. Nu har jag gjort det.

 

Tack och hej

Av , , 1 kommentar 6

Det blir faktiskt i stort sett tack och hej för mig nu. Anledningen är att ÄNTLIGEN är min egen hemsida igång. Hädanefter kommer jag att blogga på http://losutveckling.se

Kanske det blir en del inlägg här också, kanske jag kör dubbelt ett tag, jag vet inte.

Det är ett par år sen jag började blogga på VK och tänkte Kan JAG göra det? Det kunde jag ocjh all uppskattning, alla kommentarer både på bloggen och i verkliga livet har varit så obeskrivligt roliga att få. Tack alla som läst! Ni är fantastiska allihop och utan er så skulle jag inte haft nån blogg.

Så ambitionen är definitivt inte att slå av på takten eller börja göra något annat. Jag byter bara forum.

Fasen, jag blir riktigt nostalgisk. Men VK-bloggen finns ju kvar i fall jag inte kan hålla mig.

Kram kram

LG

  

Braveheart

Av , , Bli först att kommentera 3

 

Har upptäckt att det handlar mycket om mod i mitt liv. I stort sett vad jag än ska göra som ska ta mig en bit framåt så krävs det mod.
Och jag blir förvånad när jag trycker på synonymer i Word och ser att ett av förslagen är ”orädd”. Men modig och orädd är två vitt skilda saker. Vi kanske bara inte förstår hur mycket som faktiskt krävs ibland av människor som vi uppfattar som orädda. De kanske är modigare än vi någonsin anar.
När jag för första gången kom i kontakt med coaching hos fantastiska Anna Åberg ville jag bli kvitt rädslan. Sluta vara rädd helt enkelt. Men till slut insåg jag att det fungerar inte så. Ju mer jag kämpar emot desto större blir rädslan. Det är som att försöka blåsa iväg en ballong som sitter fastklistrad på läpparna. Den blir bara större.
Samma Anna Åberg föreslog helt nyligen som ett tips när det gäller att förverkliga sina drömmar att det gäller att träna modmuskeln. Och det fungerar. Ju mer vi gör det vi är rädda för desto lättare går det. Och desto modigare blir vi.
”Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur", sa en gång Nalle Puhs vän Nasse.
Ibland är det svårt för ibland känner man sig som ett mycket litet djur. Men det är oftast otroligt mycket värt det att våga vara modig.
 

Mod

Av , , Bli först att kommentera 2

 

Var lite skakis efter att jag lagt ut inlägget om auratransformeringen sist. Hur skulle folk reagera på det här? Och jag var ju så självutlämnande. Kanske nån tycker att jag är helt knäpp?
Och det kanske nån gör. Men de reaktioner jag fått var istället otroligt positiva. Så positiva att det blev lite läskigt. För första gången kände jag igen mig i ett citat som många gånger felaktigt tillskrivits Nelson Mandela. Att det inte är vår otillräcklighet vi är rädda för utan storheten i oss själva.
Jag har tänkt, Hur kan man vara rädd för det? Att vara en ”stor” människa är väl bara härligt.
Men nu kom tankar som: Oj, hur ska jag kunna leva upp till det här?
Men jag bestämde mig för att strunta i det. Och vara stark även här. Stå för den jag är och fortsätta vara modig.
Sen är jag bara jag. En helt vanlig människa med styrkor och svagheter precis som vem som helst. Ni skulle bara veta hur jag kan bete mig…
Sen ska naturligtvis Jenny Eklund ha cred för jobbet hon gjort. Jag glömde det lite i våndan när jag skrev inlägget.

Inspärrad

Av , , 4 kommentarer 3

 

”Det här ser inte bra ut” hann jag tänka när vi kom fram till ett nedsläckt parkeringshus i Luleå i går kväll.
Mycket riktigt. Dörren till ingången var låst.
Men det skulle ju stänga tio. Nu är hon tio i? Utfarten är säkert öppen.
Gigantiska väl låsta gallergrindar grusade alla tänkbara förhoppningar när vi rundat huset. Fan också. Här står vi i Luleå, klockan är snart tio, det är nollgradigt och vi vill hem och sova.
En lapp på grinden indikerade att vi inte var de första.
”Vid inlåsning, ring: och så ett telefonnummer.
Som bara tutade upptaget.
Nummerupplysningen gav numret till säkerhetsfirman som efter att en släpig telefonröst talat färdigt upplyst om att det fanns två alternativ: Avaktivera larm eller höra öppettider.
JAG VILL INTE AVAKTIVERA NÅT JÄVLA LARM, JAG VILL HA UT MIN BIL SÅ JAG KAN ÅKA HEM OCH SOVA!
Men jag kom ändå fram till en kvinna i Stockholm som skickade dit en väktare, som faktiskt var där på tio minuter, som låste upp. Vi fick pröjsa 500 spänn för besväret men väktaren var en trevlig kille och vi kom hem till slut och slapp både snö och ishalka på vägen hem.
Attitydsträning, skulle man väl kunna kalla det om man ska se nåt bra i det som hände.
Men jag och Q Park är inte riktigt vänner.

Ut ur garderoben

Av , , 9 kommentarer 9

 

Jag ber om ursäkt för rubriken. Men vad gör man inte för att locka en publik. Och det jag nu ska berätta är dessutom viktigt.
Nej, jag är inte homosexuell. Men det känns som jag kommit ut ur garderoben i all fall. Jag har börjat stå för den jag är, det jag tycker och det jag gör på ett helt annat sätt än tidigare. Och orsaken till det ser jag i just en sak som jag inte riktigt vågat berätta för alla. Förrän nu.
Jag har gjort något som kallas för en Auratransformation eller AT. Och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv.
Till och med i mina normalt sett väldigt öppna och nyfikna ögon var det innan otroligt flummigt. Att kunna få en ny aura och den nya tidens energier överförd till sig… Men hallå. Kanske ”flumfolket” går igång på sånt och känner nåt för det. Men inte jag. Jag är inte ”sån”.
Det som blev avgörande att jag ändå gjorde en AT var att det var just en kvinna jag lärt känna, Jenny Eklund, som erbjöd det. När Jenny, en otroligt kompetent och synnerligen konkret och framgångsrik affärskvinna som för mig var flummets totala motsats, berättade om sina upplevelser kunde jag inte låta bli.
Jag testar väl då.
Själva AT:n var en både märklig och mäktig upplevelse. Märklig på så sätt att jag aldrig trott att jag skulle sitta mitt emot en annan person och få den nya tidens energier överförda till mig.
Och mäktig tack vare det som hände under och efter processen och vilka effekter det sedan fått. Efteråt var jag yr och vinglig och upplevde en känsla av total overklighet. Bara det var bevis nog för att något verkligt konkret hänt.
Jag har också jobbat med min egna personliga utveckling i 20 år. Rest mig från ett eget personligt helvete, tagit mig från att ha känt mig som världen sämsta lilla skit till att må fantastiskt bra och ha ett jobb som journalist och coach som jag aldrig någonsin tidigare ens kunnat drömma om. Jag har till och med skrivit manus till en bok om det jag kallar för Den magiska resan. Och jag trodde att jag var klar med att ha ”gjort upp med mig själv”. Men under AT:n kom det upp saker som jag aldrig satt ord på själv och som var otroligt förlösande. Bara det gjorde det värt det otroligt mycket.
Redan ett par dagar efter min AT kände jag en större trygghet än någonsin tidigare om att jag är på rätt väg i livet. Jag kände också en mycket större trygghet i mig själv. ”Stora” saker som jag oroat ihjäl mig över känns plötsligt som ”vaddå?” Jag är jag och stark och trygg och jag räknas.
        Du kommer att veta vad du vill, var en av de saker som Jenny sagt till mig skulle hända.
Det kan ta mer eller mindre lång tid men du kommer att veta vad du vill.
Redan efter några dagar kände jag mig otroligt mycket starkare i mig själv. Och så här tre månader efter AT:n är förändringen otroligt markant.
Jag vet vad jag vill.
Och framförallt vet jag att det är slutfjantat. Andra kanske inte märkt det så mycket men jag har gjort det. Jag har inte fullt ut vågat stå för den jag är, det jag gör och det jag tycker. Det är slut med det nu. Nu har jag kommit ut ur garderoben.
Jag som bara vågat berätta för de jag är bekväma med att jag äter LCHF gick ut i bloggen med det.
Och jag som berättat för ännu färre att jag gjort en AT går ut i bloggen med det också.
Det här är jag helt enkelt. Och från och med nu tänker jag leva livet så fullt ut som det går, vara den jag vill vara och stå för det utan att på något sätt bli arrogant eller mindre kärleksfull.  
Det är fortfarande lika läskigt att gå utanför komfortzonen och göra saker som är obekväma som att berätta det här eller ringa säljsamtal i företaget. Men nu finns det ingen väg tillbaka. Att vara liten och rädd är helt okej och vi måste tillåta både oss själva och andra att vara det ibland. Men att vara liten och rädd jämt innebär att man gradvis blir ännu mindre och ännu räddare.
Jag vet för jag har provat.
Efter AT:n har jag på nåt sätt också blivit en mer hel människa. Jenny påpekade under AT:n att jag hade en sorg i mig som låg och blockerade min väg framåt. Jag behövde få ur mig det sa hon. Jag har hittat igen det nu. Och jag har hittat mer. För tillfället så känns det som att jag lever med tre sidor hos mig själv. Den vanliga, lugna, kompetenta företagaren, pappan, maken, och vännen som jag är. Men också en ledsen och otroligt otroligt kärleksfull liten pojke som finns därinne som till slut vågar komma fram allt mer. Och dessutom en kompromisslös tonårsrebell som har slutat ta skiten (från mig själv) och minsann tänker stå för det han tycker är bra.
Och det känns väldigt bra dessutom att leva med de tre sidorna!
AT:n är å ena sidan det klart märkligaste jag gjort i hela mitt liv. Men också det bästa. Och min världsbild är förändrad för alltid. Jag som tidigare trott på att energierna runtomkring oss funnits där vet nu att det är så. Och vi kan få dem till oss.
Jag är otroligt tacksam att det här kom i min väg.
Och nu har jag varit jäkligt modig. Igen.
 
 

Legendariska Freddie

Av , , Bli först att kommentera 2

 

”Jag tänker inte bli en stjärna. Jag tänker bli en legend.”
 
Läser biografin över Freddie Mercury, Queens, just legendariska, sångare och frontfigur. Har inte hunnit så långt än men biografier fascinerar mig. Så mycket mer som kommer fram bakom bilden som visats utåt.
 
Och så djävulskt bra musik de gjorde.