Saknad

Jag blev efterlyst av en vän och kollega i går. Hon hade saknat mina blogginlägg skrev hon på Facebook. Sånt värmer ett gammalt skrumpnat gubbhjärta.

Men anledningen till frånvaron är att jag haft några tuffa dagar. Bokprojektet har grundstött, nya jobbprojekt utmanar och självkänslan har dippat rejält. Jag som lever för att uppmuntra och få andra att tro på sig själva känner mig plötsligt som värsta bluffen. Jag tror ju inte ens på mig själv.

Och då blir jag tyst.

Jag har ju tidigare förvånat konstaterat att det finns människor som alltid har en glättig attityd på nätet trots att de kanske mår skitdåligt. Och tänkt att sån är minsann inte jag fastän jag nästan alltid skriver positiva saker.

Och så blir jag tyst när jag har sämre dagar. Hur hänger det ihop? Men jag har helt enkelt totalt saknat inspiration att skriva. Inte tyckt att jag haft nåt av värde att säga. Men jag gör det nu. Och säger som det är. Alla har skitdagar. Alla människors liv är ett paket med bra och mindre bra saker. Mitt också. Men har man en gång sett hur otroligt mycket rikare livet kan bli om man försöker se det positiva i det som händer så finns det ingen väg tillbaka. Därför kommer både jag och bloggen att fortsätta vara just – positiva! Men alltid ärliga. Jag är som jag är. Skriver jag glatt och positivt så är det för att jag är just sån. Ibland, fast mer sällan, kanske nästan aldrig, kommer jag möjligen att gnälla också.

Och ibland kanske jag helt enkelt blir tyst.