Hon vaknade med ett ryck och kastade en hastig blick på klockan som hängde på väggen. Det kunde inte vara möjligt. Hon kisade lite med ögonen för att se bättre. Kunde klockan verkligen vara 18.00. Hon kastade sig ur sängen och var nära att snubbla på mattans kant. Minsann hade hon inte försovit sig. En oskyldig liten lur var alltså nära att förstöra hela festen.

En snabb blick i spegeln sa att den timslånga håruppsättningen var oförstörd. Mitt bak fäste hon ett silverspänne med diamanter i form av en fjäril. En slinga på var sida av kinden rullade snabbt upp runt fingret och fästes med var sin klämma. De fina skruvarna fixerades med hårspray.

Jag börjar verkligen se gammal ut, tänker hon och bättrade på ögonskuggan. Läpparna putade och ett stift som följt med en tidskrift gav dess glans. De stora glittrande örhängena hade några år på nacken men de fick duga i kväll.

Klänningen var klarröd, lång och med tunna axelband. Hon snurrade ett varv och den vidgade sig som en blomma. Hon skrattade. När hon såg klänningen i postorderkatalogen hade hon först tyckt att den var lite vågad. Den var lite väl urringad men Calle hade alltid sagt att hon hade fina behag. Själv föredrog hon att kalla dem bröst. Nu för tiden hängde de en aning men de hade fyllt sitt syfte.

Hon suckade och gick fram till fönstret. Den röda gardinkappan med guldstjärnor hade hon själv sytt en gång i tiden. Hon rätade till bandet och tittade ut över gårdsplanen. Snön gnistrade och någon enstaka raket lyste upp himlavalvet. Hon tände julstjärnan i fönstret och gick in i köket.

Vad kunde ta honom så lång tid? Det var ett bra tag sedan hon skickade iväg Calle för att köpa tonic till drinkarna.

Allt var berett i minsta detalj. Entrérätten stod färdig i små skålar i kylskåpet. Till och med den dekorativa räkan hade hon hängt på var skåls kant. Hon satte på ugnen och ställde in gratängen. Den skulle bara värmas. Det kallskurna var redan formade som rosor på den stora silverbrickan.

Hon tog ut det mousserande vinet ur kylen och började fylla välkomstdrinkarna. I varje glas la hon en fryst jordgubbe. Tolv jordgubbar. Tolv stycken skulle de bli allt som allt. Det var samma gäster sedan urminnes tider. Det var tradition.

En snabb blick på klockan visade att gästerna snart skulle anlända. Hon gick fram till stereon och valde med omsorg musik. Lagom lugn musik så alla skulle kunna småprata med varandra. Fram mot kvällen blev det alltid lite mer fart och dans. Åh vad hon älskade att dansa. Hon kunde inte låta bli att snurra ett varv och klänningen gled så följsamt perfekt.

Varför kommer han inte, tänkte hon och tände den stora kandelabern på det dukade bordet. Hon strök med handen över en obefintlig rynka på den vita linneduken. Servetterna var omsorgsfullt veckade och satt rätt i varje kristallglas. Silverbesticken glänste och låg i likformighet på sin plats. Hon vred lite på huvudet och la skeden millimetervist rätt. Ett steg bakåt skådade hon dukningen och log.

Hon öppnade balkongdörren för att släppa in lite frisk luft. Det smällde några fler raketer nu. Hon hörde en bil komma och såg att det var Calle. Hon ställde sig på tå och vinkade välkomnande. Hon kunde knappt bärga sig av förväntan vad han skulle tycka om hennes utmanande klänning. Med handen strök hon sin höft, petade in BH-bandet och kände att spännet satt på sin plats mitt bak.

Plötsligt ringde det på dörren. Är det låst hann hon tänka innan hon snubblade på tröskeln till balkongen och föll handlöst i golvet.

– Kära Fru Andersson, vad är det som har hänt? Har du slagit dig? Du förstår, det är mitt i natten nu och du ska ligga i din säng och sova.

– Men jag väntar på Calle och vi ska ha middagsgäster.

– Snälla Fru Andersson. Det var många år sedan Calle dog. Nu hjälper vi dig till sängen så ska du få en tablett och vi tar av den här gräsliga röda klänningen.

Tidsstilla var äldreboendet där hon låg i sin säng och kramade det svart/vita porträttet hårt. Taket skimrade i regnbågens alla färger och utanför smällde nyårsraketer. Den röda klänningen hade hon fortfarande på sig trots flitiga övertalningars försök.

– Gott Nytt År min Calle, sa hon och kysste fotografiet. Nästa år ska du allt få se mig dansa.

En julklapp behöver inte vara dyr. Inte heller behöver den vara köpt i en affär. Den behöver inte ens vara särskilt snygg. Huvudsaken är att klappöppnaren blir glad.

Eftersom jag i tid och otid får telefonsamtal från mina utflyttade yngel som låter:

– Morsan, asså jag står på Ica Maxi nu och…hur gör du lasagne?

eller

– Morsan…hur är det du gör den där maten med tonfisk och västerbottensost och ja…vad äre mer i..?

eller

– Vi ska ha gäster och jag har ingen välkomstdrink men jag har köpt en massa grejer och hur får man sockret på glasets kant att sitta kvar och måste man ha citron och sedan ska vi ha en sallad…

…så gjorde jag helt enkelt en kokbok till dem i julklapp. Femtio olika recept på mat och sallad och drinkar och desserter och förrätter. Av någon konstig anledning finns här hemma miljoner bilder på mat vi äter och recepten var bara att flytta från huvudet ner på vita ark.

En kokbok måste ha ett förord:

En gastronomisk upplevelse i form av ett gomkrull skapas enklast genom att smälla stereon på högsta och låta fantasin galet skena bland exotiska kryddblandningar, kulinariska flaskors ovissa innehåll och frysta sparlådors tveksamma innanmäte.

 Hemligheten med en välsmakande måltid är inte ett överflöd av stärkta linnedukar under handstöpta ljus tillsammans med dyra råvaror. Tvärtom kan man hitta en mer utsök måltid serverad på en vanlig dagstidning till ljuset av Tv:ns blinkande sken. En kock som vågar vägra löjliga lagar som köksregler och kokboksrecept har löst gastronomins största gåta.

Kryddad alltid med stor matsked glädje!

Mamma Lotta 

Efter auktoritära gaperier fick jag familjen att plutta nejlikor i apelsiner.

 – Vad ska det här vara bra för?

– Tryck dit nejlikorna bara!

– Det gör ont!

– Det gör det inte!

– Ska man äta apelsinerna?

– Nej, det ska bli fint!

– Jag tycker att det luktar apa!

– Tig unge och känn julmyset!

Jag är så jäddrans nöjd med mig själv när saker och ting går som jag tänkt. Det är inte alltid resultatet blir som bilden jag har i huvudet men nu har det hänt två gånger på kort tid.

Jag kan inte berätta allt eftersom detta handlar om en julklapp men jag kan berätta att förarbetet säkert har tagit 100 timmar.

I går hade vi bara en timmes lektion men jag var på skolan redan kl.0900 och försökte klura ut hur i h..vete det var man gjorde för att komma igång med inDesign?

Jag satt och fipplade bland pilar och pryttlar i en evighet innan en klasskamrat stack in huvudet och visade mig. Därefter bråkade jag (helt själv) med skolans skrivare som mer liknar en rymdraket än något som ska spotta ut papper. Skolans skrivare tuggade papper som en understimulerad hundvalp och hade jag haft skor på mig hade skolan nästa termin haft en sprojlans ny rymdraket.

Efter sju timmar med ett kort avbrott för ett nyhetsforum var jag klar och resultatet blev outstanding.

Alla som sett mig i närheten av inDesign och skolans rymdraket vet vilken otrolig bragd detta är!

Äntligen har vårt arbete ”grävande journalistik” publicerats i VK.

Det har nämnts på Tv-nyheterna, radio och Sveriges övriga tidningar ser ut att ha med detta i sina webbnyheter.

Känns som en bra dag i dag!

www.vk.se/762440/aldre-umeabor-tvingas-do-ensamma

                                                        Min mormor Gun

Vi har fortfarande film på schemat och det är fortfarande lika roligt om inte roligare.

Vi har gjort nyhetsinslag, reportage, reklamfilm, enkäter, ståuppor och filmat en känsla. Vi har klippt, klistrat, lagt på ljud, trollat bort ljud, byggt om skolan, tvingat micken in i intervjuoffer, trixat med skarvar, tävlat, ätit choklad, fått kritik, fått beröm, kollat på en frispark, skrattat och vitbalanserat ihjäl oss.

Julafton närmar sig med stormsteg och jag är inte ens är i närheten av att vara klar med varken klappar eller annat julkrafsande. Varje dag studerar jag mitt filmschema noggrant för att försöka planera in en tänkbar skolkdag. En skolkdag där jag möjligen har chans att hinna kapp julstressen och alla fall beta av det väsentligaste.

Men vad gör man när varje ny filmdag är roligare än den förra?

Man går dit, är kreativ, skrattar och njuter av studentlivet när det är som bäst!

Min klasskamrat har en väldigt fin halsduk – som hon har köpt.

– Hur svårt kan det vara att sticka en likadan, tänkte jag och började räkna maskorna runt min klasskamrats hals.

När jag tänker liknande tankar brukar sällan det slutliga resultatet stämma särskilt bra överens med just tanken.

För det första så hade jag ingen aning om tjockleken på min klasskamrats köpta halsduks garn – inte heller visste jag storleken på de använda stickorna men 58 maskor kunde jag räkna runt min klasskamrats nacke.

Garn inhandlades och ett par röda gamla stickor hittad jag i makens garderob. Jag la upp 58 maskor och stickade en avig och en rät tills båda nystanen var slut.

Jag sydde ihop resultatet från fel ände och fick riva upp och göra rätt OCH helt plötsligt så stod jag där med en tubkreation exakt som min tanke.

I skolan har vi i två veckor haft TV-utbildning.

Verkligen roligt!

Tv-utbildningen fortsätter fram till jullovet.

Med tanke på att vi har utbildat oss i två ynka veckor tycker jag att vårt första resultat blev helt fantastiskt.

Vi har på denna pyttiga tid lärt oss (hrm) hantera kameran, vitbalansera varje tagning, förstått att ljus är väldigt viktigt, snabba klippbilder kan ge epilepsi, många zoomningar efter varandra kan göra tittare åksjuk, micken ska vara i rätt hand, 180 graders vinkeln, intervjuoffer ska vara på rätt plats i bild, många klippbilder är viktigt – försökt förstå hur man just klipper!

Om jag bara hade förmågan, kunskapen och koll på de rätta knapparna på datorn – skulle jag lägga upp resultatet precis här och nu.