Ett av de allra mest givande sommarprogram jag hört var Theodor Kallifatides. Lyssna!

Han berättade bland annat om hur viktigt det varit för honom med litteratur. Hur han lärde sig mycket svenska genom att läsa skönlitteratur.

När jag läste spanska på universitetet, 1993, så var skönlitteratur ett mycket viktigt inslag. Parallellt med alla andra kurser hade vi nästan hela tiden en skönlitterär bok som vi skulle läsa, och avhandla på ett seminarium. Den första var ”Mujeres al borde de un ataque de nervios”. Det var svettigt att läsa mängder av sidor skönlitterartur på spanska. Men, då det var ett inslag i kursen gjorde man det bara. Jag har ett mycket bra ordförråd på spanska, och jag är säker på att det kommer ur alla romaner jag plöjt. Det är det som är grejen, man lär sig ord utan att man märker det, utan att man pluggar in dem. Ett råd jag brukar ge till personer som kämpar med ett nytt språk, är att försöka hitta en bok man själv läst och läsa den på det nya språket. Kan man innehållet går det ännu lättare att tillägna sig vokabulär, man har en del gratis när man vet hur boken ”funkar”.

I sommar har det varit en del debatt angående att skapa en litteraturkanon. Jag är både för och emot. Att vara emot är ganska lätt argumentsmässigt. Men det som talar för det, handlar någonstans om att på ett mer naturligt sätt ge dagens och framtidens elever en naturlig bas. Idag är skolan inte statlig (tyvärr) och det är ganska fritt att välja hur lägga upp skollektioner. Jag tror, som Kallifatides, att man får del av ett kulturarv om alla läser vissa verk, för man får då en insyn i landets framskapande. Jag är övertygad att förutom stort spanskt vokabulär så har alla dessa romaner jag läst, alla spanska klassiker jag tagit mig igenom, gett mig en bra bit av förståelse om det spanska samhället. Detta önskar jag mina barn med – både för svenskan, spanskan och katalanskan…

Jonas Gardell – Torka aldrig tårar utan handskar. Extremt rekommendabel!