Normal
0

false
false
false

SV
JA
X-NONE

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin-top:0cm;
mso-para-margin-right:0cm;
mso-para-margin-bottom:10.0pt;
mso-para-margin-left:0cm;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;}

Igår var jag på ett seminarium med BRIS där både Kattis Ahlström och deras förbundsordförande Lars-Johan Jarnheimer var med.

Med detta fick vi med BRIS-rapporten med temat Psykisk ohälsa som på ett mycket bra, men än mer skrämmande sätt, beskriver den situation många barn har som kontaktar dem. Det är mobbning, kränkningar, missbrukande föräldrar, föräldrar som bråkar, självskadebeteende, självmordstankar, dålig självkänsla, närstående som inte ser en, känslan av att vara värdelös och mycket, mycket mer som samtalen handlar om. Och alla dessa barn har i många fall svårt att överhuvudtaget veta var de ska vända sig för att få hjälp, stöd eller bara få någon som lyssnar till dem!

I rapporten tar de upp kommun och landstings ansvarsfördelning som är så luddig i många fall att ingen av dem vet vilket ansvar de båda har. Detta är tyvärr en realitet i Umeå och Västerbotten, där BUP har ofantliga köer och inte alls de resurser de bör ha. Jag kan känna mig riktigt arg till den likgiltighet styrande majoritet i landstinget haft inför den här frågan.

Tjejerna är överrepresenterade

En stor majoritet, 78%, av alla samtal är av flickor kring 14 år och det är självmordstankarna, självdestruktivitet och ätstörningar som är de största symptomen. Pojkarna vet vi är mer utåtagerande och gärna inte pratar, vilket rapporten också nämner och påpekar att det utåtagerande beteendet också har ökat. Det finns nog ett stort mörkertal bland dessa pojkar.

Vad beror det egentligen på att denna ödesdigra ohälsa ökar så bland den mest beroendeställda grupp i samhället? Vad är det som gör att så många känner sig otillräckliga, värdelösa, inte sedda, utelämnade och ensamma? Vad får dessa unga att känna sådan psykisk smärta att den fysiska smärtan genom självskadebeteende är lättare att ta? Frågorna är så många och svaren… känns alltid otillräckliga och ofullständiga.

En sak är jag dock säker på: Det är alltid de närmaste relationerna- föräldrarna, familjen och vännerna som kommer vara de viktigaste förebyggande och livsförberedande relationerna ett barn eller ungdom kan ha. 

Vi Kristdemokrater har ett ytterst fokus på denna grupp individer i vårt politiska program. Det handlar om att satsa mer på den stödjande verksamheten som psykiatri, det handlar om att stärka föräldrarna och familjens roll, frihet och möjligheter, men det krävs också ett värderingsskifte där ord som solidaritet handlar om att hjälpa och stötta- ge och ta- i de relationer vi har med våra medmänniskor. Att ha tid för varandra! Vi är inte små öar, obundna från varandra.