Etikett: föräldrar

Husby handlar om föräldraansvaret!

Av , , 7 kommentarer 11

Oroligheter i Husby har väckt starka känslor och reaktioner i vårt avlånga land. Vänstergrupper var snabbt ute och högg mot polisens insatser och omhuldade samtidigt den minoritet av våldsmakare som förstört andra människors egendom. Som vanligt skyller man individers handlingar på klyftor i samhället, klass och regeringen. Våldet legitimeras. 


Det är bekymmersamt när politiska grupper viker ner sig och inte vågar säga ifrån. För det är precis det, att säga ifrån, som dessa ungdomar behöver få höra från någon. Istället uppmuntras de till omoraliskt och felaktigt beteende, utan att ges en kompass för vad som är rätt och fel. 


Jag, liksom de flesta andra debattörer, spekulerar nog friskt i vad ”orsakerna” till upploppen i Husby beror på. De må vara den skjutne mannen med samurajsvärd, vilket vore sensationellt. De må vara motsättningar mellan polis och Husbys ungdomar. Det kan också vara ett gäng ungdomar som inte har någon vuxen som säger ifrån, som inte frågar ”var har du varit ikväll”, som inte bryr sig om ungdomen släntrar in 03.00 och direkt slänger igen sin dörr. Ingen vuxen som funderar på hur det går i skolan eller som undrar om personen trivs med sina klasskamrater. 


Dessa våldsamma ungdomar saknar något. Något fundamentalt som tyvärr gör att den moraliska kompassen får stå tillbaka. Jag är övertygad om att det inte handlar om klasstillhörighet, pengar eller ens nödvändigtvis avsaknad av jobb(de flesta är i skolålder). 


Jag är övertygad om att det handlar om gemenskap, om avsaknad av relationer med främst vuxna. Några som tydligt kan vägleda, säga till och bry sig. Således har upploppsmakarna mycket gemensamt mot vanlig gängkriminalitet. Det handlar om individer som inte kan se sig bekräftade och omtyckta på annat sätt än att vara med i ett ”gäng”. Ett gäng som ger just detta: bekräftelse, ett sammanhang, en gemenskap.


Oavsett vad orsakerna till upploppen har varit bör de ungas viktigaste relationer lyftas fram. Det handlar om närvarande föräldrar eller andra vuxna som bryr sig. 


Detta gör det än mer oroande när en organisation som Megafonen går ut och ställer sig på våldets sida. För denna organisation kan för den obekräftade ungdomen ha enormt stor betydelse. Det är en organisation som de ser upp till. Att även denna organisation sviker de unga, genom att inte vara vägvisare, riskerar att markant förvärra situationen. 


Som politiker kan vi skapa förutsättningar för ett gott liv. Vi kan, som i Sverige, bistå med fri sjukvård, skolgång och ett ekonomiskt system som ger människor möjlighet att försörja sig själva. Men vi bör också lyfta upp det personliga ansvaret, frihet under ansvar, starka familjer och ett vitalt civilsamhälle. Allt detta som en grundsten utanför statens ansvarsområde. 


Det kan aldrig vara legitimt att förstöra annans egendom, utöva våld eller att ta lagen i egna händer. Vi är ett rättssamhälle med demokratiska röster. Vi har all möjlighet att påverka när vi så vill. Det handlar om att ge dagens och morgondagens ungdomar verktygen, självförtroendet och den moraliska kompassen- för då finns alla förutsättningar för ett gott samhälle och en bra framtid. 


Läs också dessa nyanserade debattartiklar

 

http://www.newsmill.se/artikel/2013/05/21/v-ldsverkarna-i-husby-sviker-sitt-lokalsamh-lle

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.1687961-samhallet-kan-inte-ta-ansvar-for-allt

 

Hur tänker S kring skolan?!

Av , , Bli först att kommentera 6

Två förslag om skolpolitik har på senare tid kommit från Socialdemokraterna och de går att sammanfatta med ett ord: Tvång!

Det första förslaget gäller att göra gymnasiet obligatoriskt, till skillnad från nu när de flesta på frivillig basis väljer att gå vidare med gymnasiestudier. De har mycket vaga argument för detta, men det starkaste är;

Elever utan gymnasiebehörighet tenderar att ha svårare på arbetsmarknaden.

Ja, visst är det ett problem att dessa elever har svårare att ta sig in på arbetsmarknaden. Troligtvis inte för att de är sämre än någon annan på att jobba inom ”vanliga ungdomsjobb”, utan för att det finns fler ungdomar än jobb och att det då blir naturligt, om ordet får användas, för en arbetsgivare att söka sig till de som i alla fall slutfört sina studier.

Och då tänker sosse-reptilen: då måste vi se till att alla går gymnasiet.

Vad händer då med kravnivåerna som vi illustrerat ovan? De höjs, eftersom att alla då har en gymnasiebehörighet och därmed måste eleverna rangordnas efter andra meriter, så som betyg. Ingenting förändras således.

Men det mer allvarliga i detta förslag är att Socialdemokraterna inte ens till det minsta försöker att analysera och förstå varför ungdomar överhuvudtaget inte klarar studierna, eller inte går gymnasiet. Att tvinga skoltrötta, motivationslösa eller än värre, elever med psykisk ohälsa, till skolbänken kommer inte lösa några problem alls! Det är en naiv idé och ett dumdristigt förslag.

För att fortsätta på den inslagna vägen så kom ett förslag om att göra förskolan ”frivilligt tvingande” som det nog bör kallas, från två års ålder!

Tillåt mig att få er att reflektera. 2 år.

Vilka är viktigast för barnen vid två års ålder? Ringa in rätt svar

A: Föräldrarna

B: Staten

Nu kanske vissa tänker, varför just staten? Det är ju pedagoger.

Självklart, men det finns en hållhake i detta. Socialdemokraterna tänker subventionera förskolan ännu mer, från redan höga nivåer. Denna subvention kommer från ett stort skatteuttag från föräldrarna. Föräldrarna får således starka incitament att ha barnen på förskolan från så tidig ålder som möjligt, för att det helt enkelt blir mest lönsamt så. Staten är alltså hela styrmedlet.

Jag tänker faktiskt bara på barnen. På vilket sätt är inte föräldrar som känner sig ha råd att stanna hemma med sina barn, de bästa" lärarna " för barnen i deras tidigaste ålder? På vilket sätt?

Jag kan lova att det inte blir fler doktorshattar bara för att barnen är i pedagogiskt stimulerande miljöer vid två års ålder.

Förskolan och pedagogerna gör ett otroligt bra jobb och de behövs för att få livspusslet att gå runt för många. Jag tycker att alla som vill ska få ha sina barn i förskolan. Det är en viktig verksamhet. Vi måste bara stanna upp och fundera på hur mycket tid/pengar/resurser som bör tillfalla föräldrarna respektive förskola?

Barn i 2-årsåldern behöver inte socialiseras, de mår bäst av att få så mycket tid som möjligt med föräldrarna, vilket är vedertaget från psykologisk forskning. Om barnen får en god, trygg och psykosocialt stärkande omsorg och en solid grund att stå på så är de bättre förberedda när livets jobbiga stunder kommer. Då är det tryggt att ha något att falla tillbaka på. 

Vad är ditt svar? Vilka är viktigast?

Fattigdom och barn

Av , , 1 kommentar 6

Stormen har nu delvis lagt sig från den sista tidens många utspel efter det uppmärksammade reportaget av Uppdrag Granskning om beskrivningen av barnfattigdomen i Sverige.

I debatten har väldigt olika tolkningar av programmet gjorts och jag kan väl delvis hålla med ”båda sidor” av beskrivningen. Självklart är Janne en journalist som alla andra-  en som vrider och vänder på orden, formuleringarna och frågorna för att rikta det åt det håll han ämnar. Situationen för dessa barn måste självklart lyftas upp och belysas för vad de är och samhället ska stötta. 

Men reportaget lyfte problematiken med det faktum att stora, välrenommerade organisationer använt sig att felaktiga beskrivningar för att nå få större genomslag, vilket alltid måste anses felaktigt. Trovärdigheten naggas tyvärr i kanten, vilket inte gynnar de barn som behöver dem så väl. Det gäller att framhålla de faktiska förhållanden som barnen lever i och använda begrepp som ger en rättvis bild av situationen. 

De barn vars föräldrar lever under mycket knapra ekonomiska förhållanden får absolut inte glömmas bort. De väljer inte sin situation och är de som ytterst ska stöttas. Och självklart blir det via föräldrarna förutsättningarna ska ges för att människor ska komma sig ur det vi i Sverige benämner som fattigdom. 

Vägen ur detta är ge förutsättningar för jobbskapande och att minska det höga skattetrycket som råder. Det kräver inget tungt tänkande för att inse att marginalerna för barnfamiljer är små efter att alla skatter är betalda, via både direkta och indirekta sådana. Det andra alternativet är förstås att höja skatterna och öka på bidragen och minska den ekonomiska utväxlingen för staten och därmed välfärden.  

Här skriker främst vänstern högljutt, men med vars politik ännu fler skulle vara fattiga. Paradoxalt kan tyckas.

Människor vill, så som framkom i reportaget, få ett jobb, få en egen inkomst, få möjligheten att stå på egna ben och få en tillvaro som är stimulerande. Genom ekonomisk tillväxt kan vi få människor ur fattigdom och jag vill mer än gärna att alla ska få slippa sig ur denna situation. 

Föräldrarnas betydelse förminskas!

Av , , 4 kommentarer 15


Granskningen av barngrupper inom förskola som SVT gjort är mycket bekymmersam. Den visar dels på hur skadligt stora barngrupper är, vilka konsekvenser det får för personal och barnens hälsa, men också hur det från politiskt håll finns en oförståelse för föräldrarnas betydelse för barnen. 


När Rosanna Dinamarca (V) tycker att det är viktigare att barn i 1-årsåldern(!) ska få pedagogiskt lärande istället för trygghet, närhet och kärlek av sina föräldrar börjar man ju fundera! Jag tror att barn mår bäst av att få sin första tid i livet så tryggt och varmt som möjligt- och det är jag övertygad om att det görs bäst av föräldrarna! Vi måste förstå att barn i tidig ålder behöver mycket beröring och närhet för att växa som trygga individer. (Något som vi vet även gäller människor i alla åldrar). 


Förskolan har också en mycket viktig betydelse för barnens fortsatta utveckling, men då måste vi tillgodose att den miljö dessa sköra individer vistas inom ska vara avstressad och trygg. Då kan inte barngrupperna vara stora och skrikiga! För barnens och förskollärarnas skull.  


Det är sorgligt att se de strömningar som finns på båda de politiska sidorna, där barnens uppväxtvillkor styrs av de offentliga, snarare än föräldrarna. 


För mig är det en självklarhet att den allra viktigaste relationen i barnets liv är föräldrarna! Därmed bör föräldrarollen uppvärderas! Det måste bli enklare att få vara förälder och samhället ska stötta, inte stjälpa! 


Barnen är föräldrarnas. Föräldrarna är barnens. 

 

BRIS- psykisk ohälsa och utsatta barn

Av , , Bli först att kommentera 6

Normal
0

false
false
false

SV
JA
X-NONE

/* Style Definitions */
table.MsoNormalTable
{mso-style-name:”Table Normal”;
mso-tstyle-rowband-size:0;
mso-tstyle-colband-size:0;
mso-style-noshow:yes;
mso-style-priority:99;
mso-style-parent:””;
mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt;
mso-para-margin-top:0cm;
mso-para-margin-right:0cm;
mso-para-margin-bottom:10.0pt;
mso-para-margin-left:0cm;
mso-pagination:widow-orphan;
font-size:12.0pt;
font-family:Cambria;
mso-ascii-font-family:Cambria;
mso-ascii-theme-font:minor-latin;
mso-hansi-font-family:Cambria;
mso-hansi-theme-font:minor-latin;}

Igår var jag på ett seminarium med BRIS där både Kattis Ahlström och deras förbundsordförande Lars-Johan Jarnheimer var med.

Med detta fick vi med BRIS-rapporten med temat Psykisk ohälsa som på ett mycket bra, men än mer skrämmande sätt, beskriver den situation många barn har som kontaktar dem. Det är mobbning, kränkningar, missbrukande föräldrar, föräldrar som bråkar, självskadebeteende, självmordstankar, dålig självkänsla, närstående som inte ser en, känslan av att vara värdelös och mycket, mycket mer som samtalen handlar om. Och alla dessa barn har i många fall svårt att överhuvudtaget veta var de ska vända sig för att få hjälp, stöd eller bara få någon som lyssnar till dem!

I rapporten tar de upp kommun och landstings ansvarsfördelning som är så luddig i många fall att ingen av dem vet vilket ansvar de båda har. Detta är tyvärr en realitet i Umeå och Västerbotten, där BUP har ofantliga köer och inte alls de resurser de bör ha. Jag kan känna mig riktigt arg till den likgiltighet styrande majoritet i landstinget haft inför den här frågan.

Tjejerna är överrepresenterade

En stor majoritet, 78%, av alla samtal är av flickor kring 14 år och det är självmordstankarna, självdestruktivitet och ätstörningar som är de största symptomen. Pojkarna vet vi är mer utåtagerande och gärna inte pratar, vilket rapporten också nämner och påpekar att det utåtagerande beteendet också har ökat. Det finns nog ett stort mörkertal bland dessa pojkar.

Vad beror det egentligen på att denna ödesdigra ohälsa ökar så bland den mest beroendeställda grupp i samhället? Vad är det som gör att så många känner sig otillräckliga, värdelösa, inte sedda, utelämnade och ensamma? Vad får dessa unga att känna sådan psykisk smärta att den fysiska smärtan genom självskadebeteende är lättare att ta? Frågorna är så många och svaren… känns alltid otillräckliga och ofullständiga.

En sak är jag dock säker på: Det är alltid de närmaste relationerna- föräldrarna, familjen och vännerna som kommer vara de viktigaste förebyggande och livsförberedande relationerna ett barn eller ungdom kan ha. 

Vi Kristdemokrater har ett ytterst fokus på denna grupp individer i vårt politiska program. Det handlar om att satsa mer på den stödjande verksamheten som psykiatri, det handlar om att stärka föräldrarna och familjens roll, frihet och möjligheter, men det krävs också ett värderingsskifte där ord som solidaritet handlar om att hjälpa och stötta- ge och ta- i de relationer vi har med våra medmänniskor. Att ha tid för varandra! Vi är inte små öar, obundna från varandra.