Vi kristdemokrater har sedan Alf Svenssons avgång haft kräftgång i opinionen. Opinionssiffrorna har fallit konsekvent och trots mycket väl utförda reformer har den mediala skuggan varit påfallande. Få vet vårt bidrag.

Det har lett oss till ett vägskäl. Med Göran Hägglunds avgång får vi chansen till en ny färdriktning. Någon som med helt nya ögon, idéer och kraft kan samla partiet och ta ut färdriktningen norr om riksdagsspärren. En person som symboliskt ruskar om och sätter förhärskande föreställningar om partiet på hyllan. Det kommer krävas någon som kan nå ut med politik som verklighetens folk berörs av.

I debatten lyfts Jakob Forssmed fram som den med mest erfarenhet av riksdag och alliansarbete. Han har suttit längst och gjort mest. Jag betvivlar inte en sekund Jakobs färdigheter. Han har mest troligt gjort ett gediget jobb vid Göran Hägglunds sida. För mig fyller dock >erfarenheter av politiskt arbete< en bredare kontext. Att ha flest timmar i bassängen innebär inte nödvändigtvis en pallplats i Olympiska spelen. För mig är det Ebba Busch Thor har de kvaliteter som bäst fyller kravbilden.

Ebba har som kommunalråd en gedigen erfarenhet av ett politiskt hantverk nära verklighetens folk. Hon har genom sitt politiska ledarskap i Uppsala skaffat sig det kunnande som krävs för att leda partiet. Och för mig kommer Ebba också in med den nya energi som behövs. Ty det finns inget arv som ligger likt ett raster över det politiska utvecklingsarbetet. Hon är tydlig, skarp och en nytänkande kraft.

Många kritiker har reducerat henne till att inte ha erfarenhet av riksdagsarbete och bara vara en medial stjärna. Det är att ha en snäv bild av både henne och partiledarrollen.

Och insinuationen att medialt framträdande är oviktigt är att ta lättvindigt på vikten av att synas och kunna göra sig hörd. Speciellt för ett litet parti som oss. Fråga bara Annie Lööf.

Ebba fyller den roll som vi kristdemokrater behöver för att växa oss större. Vi behöver (helt) nya idéer, ett vågat och nydanande ledarskap, en tydlig intern och medial röst och en person som går utanför gemene väljares bild av oss kristdemokrater.

Hittills har 7 av 8 distrikt nominerat Ebba. Jag hoppas att Kristdemokraternas distriktsstyrelse i Västerbotten också gör det.

Det var länge sedan det var rätsida på centralbankerna runt om i vår värld. Idag sällade sig även Riksbanken till centralbanker till nästa nivå av okänd markgång. Ett fåtal andra länder har infört minusränta och ingen av dessa vet egentligen vad det innebär. Vad effekterna blir kan vi singla slant om.

Idén har enda sedan första räntesänkningen varit enkel. Sänkt ränta innebär att det blir billigare att låna. Mer pengar flyter ut i systemet och det ska leda till ökad konsumtion. Vilket i sin tur innebär att butiken på stan får sälja mer och tillslut får expandera och anställa fler. Detta ska upprätthålla ett inflationstryck.

Prisökningarna har svävat mellan 0 och målet på 2 procent per år sedan Finanskrisen. Nu har pristrycket börjat pysa igen. Runt om i hela världen. Och eftersom Sverige är ett litet exportberoende land är det i princip omöjligt att få priserna att öka (varför vi nu skulle vilja det).

Riksbankschefen Stefan Ingves har länge varit vettig. Han har hållit emot. Nu är det tvärt om. Nu släpper han allt fritt och kapitulerar inför den nya doktrinen centralbankerna i omvärlden använt. Det är ett sällan skådat ”race to the bottom”.

Och den penningpolitik som förs nu får även andra allvarliga konsekvenser. Det driver upp priser på tillgångar som inte skapar något reellt värde. Sådant värde som kommer oss alla till del. Istället belånar vi oss, låser fast pengar i bostäder och driver upp priset på aktiemarknaden. De som var inne på dessa två marknader från finanskrisen framåt och säljer har gjort sig en hacka. Resten inte.

Och med resten menar jag de som hoppas på ett jobb och har pengarna på sparkonton. De som inte investerar men som bidrar till att sparpengar senare blir investeringar. Nu drivs tillväxten av spekulation.

Ingves vet det här. Han har sedan länge kommunicerat riskerna. Men när alla stirrar ner i sanden efter 2 procent inflation missar de att ta in hela bilden. Samtidigt blir den ekonomiska politiken allt mer handlingsförlamad. Politiker gömmer sig bakom centralbankernas verktygslåda och pekar finger när inte målen nås.

En sund ekonomi skapas genom sparande och investeringar. Och genom att pengar kostar. Nu kostar det att spara, lönar sig att låna, spekulera och konsumera. Det är inte så industriella revolutionen blev till. Det är inte så den ekonomiska utvecklingen skapats genom århundraden. Därför tror inte heller Ingves på det han just genomfört.

Grekland går till val imorgon. Det är ett grekiskt folk som är less på nedskärningar. Och den vinden har vänsterpartiet Syriza fångat med stort segel. Partiet som består av en koalition mellan kommunistiska grupper anammar det missnöje som uppstått hos det grekiska folket. Det är förstås inget folk som vill få det sämre ställt. Men vad är alternativet när framröstade politiker under lång tid fått mandat att bedriva en ansvarslös politik?

Grekland har under lång tid haft ett omöjligt skattesystem. Inga pengar har rullat in. Mycket pengar har rullat ut. Det slutar sällan bra. Landet fick inträde i euron med en tom ekonomisk plånbok. När detta senare uppdagats har det, tillsammans med en rad andra faktorer, fått euroområdet att bli en finansiell härdsmälta.

Greklands ekonomiska situation går mycket att likna med deltagarna i Lyxfällan. När personer levt för mer pengar än de har tillgång till uppstår tillslut ohållbara skulder. Programledarna i Lyxfällan ställer då ultimatum; Dra ner på konsumtionen. Annars blir personlig konkurs. Lever du över dina tillgångar krävs ekonomisk sanering. Frankt behöver du försämra din levnadsstandard för att återgå till standard som ger balans.

Det är vad Greklands nedskärningar handlat om. Men vänsterpartiet Syriza vill nu att landet och folket ska börja leva över sina tillgångar igen. Det är som att programledarna i Lyxfällan skulle föreslå deltagarna att ta ett extra lån med högre ränta. För finansmarknaden kommer straffa landet med högre räntor.

Spanien har också gått igenom ett stålbad. Det har varit en ansvarsfull, men jobbig, politik. Spanien är nu ett av de länder som har ljusast framtid av de tidigare krisländerna. Så brukar resultatet också vara för deltagarna i Lyxfällan.

Den populistiska vänstern riskerar nu att sätta Greklands trovärdighet på spel. Att Tyskland hotar med att tvinga Grekland ur euron kommer snart bli ett ultimatum. Och ett sådant utträde kan behövas. Men riktningen i den ekonomiska politiken riskerar nu att skaka om färdriktningen för Greklands folk. Något som i slutändan kommer leda till ännu fler problem som grekerna kommer få utstå. Vinner Syriza imorgon är det ett ofrånkomligt faktum.

Alliansens reformagenda vid makten var ambitiös.
De ekonomiska och arbetsmarknadspolitiska reformerna stack ut mest. Sänkta löneskatter i fem steg, billigare att anställa för företag, en mängd förbättringar i regelverken är bara fåtalet stora reformer. När andra länder såg sina ekonomiska förhållanden rasa i finanskrisen kunde alliansens hållbara stimulanser stärka svensk ekonomi. Det blev tydligt hur skadlig skattepolitik tidigare socialdemokratiska regeringar hade fört. Då var arbetslösheten osedvanligt hög och statens del av den ekonomiska kakan skadligt stor. Alliansen reformer var en skänk från ovan om vi blickar tillbaka på den ekonomiska härdsmälta världen fick utstå.

Riskerna för en ny härdsmälta går inte att bortse från. Världsekonomin står just nu och balanserar på en hand. Vad Löfvens regering vill med Sveriges ekonomi och arbetsmarknad är svårt att veta. Än så länge är tystnaden påtaglig. Finansministern tar alla tillfällen i akt och förklarar hur lite pengar det finns för reformer. ”Ladorna är tomma” och ”avdukat bord” har varit mantrat.

Bättre blir det inte om vi vänder blickarna mot arbetsmarknadsministern. Senast Ylva Johansson uttalade sig ångrade hon den stora valreformen; 90-dagarsgarantin. Och utöver den reformen är det rätt tomt i reformlådan. Utredningen om arbetsförmedlingen har dessutom lagts på is av samma minister. En av de myndigheter som verkligen behöver en genomlysning.

Samtidigt står svensk arbetsmarknad för stora omställningar. Svensk ekonomi likaså. Digitalisering och teknologisk utveckling gör att svensk arbetsmarknad behöver anpassas till nya spelregler och omvärldsfaktorer. Enkla jobb försvinner. Dels pga höga löner. Dels pga av automatisering. Det riskerar att leda till att en bredare grupp människor av industriarbetare trängs ut från arbetsmarknaden. Ett nytt utanförskap uppstår tillsammans med de invandrare som nu flyr till Sverige utan utbildning och språkliga kunskaper.

Den troligtvis viktigaste åtgärden stavas Facket. Höga ingångslöner, rigid arbetsrätt och insider-outsider problematik. Det sistnämnda handlar om att facken konsekvent värnar de som redan har jobb på bekostnad av de som försöker ta sig in. Första trappsteget in på arbetsmarknaden blir att högre upp.

Men här kommer det förstås inte finnas någon möjlighet till åtgärd. S och LO sitter som bekant och ror med samma åra i samma båt. Samtidigt riskerar utanförskapet för främst invandrare att fortsätta öka. En grupp som vore särskilt klädsamt att hjälpa in på arbetsmarknaden.

Även fast standardsvaret blir mer utbildning är det en utopi att alla människor vill och kan studera. Det är en realitet som måste hanteras genom en flexiblare arbetsmarknad. Här kan diskuteras huruvida den ”svenska modellen” fungerar längre. Är den byggd för dagens utmaningar? Jag tror vi behöver revidera vår grundsyn på hur svensk arbetsmarknad och svenskt skattesystem ska fungera. Inget löses med små åtgärder. Annars kommer andra länder springa förbi oss både ett och två varv.

I Umeå kommunfullmäktige kommer det nu finnas 10 partier, varav SD och F! tillkommer efter gårdagens val. Jag är övertygad om att SD aldrig kommer få något som helst inflytande. Om de ens kan fylla stolarna. F! däremot lär liera sig med vänsterskalan av partierna. Ska man se till de förslag som kan stöttas av ett eller flera av vänsterpartierna så ser Umeå kommuns ekonomi ut att snart auktioneras ut som ettöres-kola.

– Rätt till heltid
– Avgiftsfri kollektivtrafik
– Högre löner för kommunanställda
– 6 timmars arbetsdag

Här är våra prioriterade områden!

Med barn och unga i fokus

Sveriges utveckling avgörs av hur vi i dag tar hand om våra barn och unga – hur mycket vi satsar på deras uppväxt.

Vi vill:
• Öka familjers valfrihet och möjlighet till mer tid med barnen.
• Förbättra kvaliteten i förskolan och skolan.
• Stärka ungdomars möjlighet att få jobb.
• Minska ungdomsbrottsligheten och stödja brottsoffren.

Respekt för de äldre

Äldre personer ska få leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Äldre personers erfarenhet och kunskap ska tas tillvara. Alla har ett unikt värde och ska kunna åldras i trygghet.

Vi vill:
• Fortsätta sänka skatten för pensionärer.
• Utveckla och värna valfrihet och kvalitet i äldreomsorgen.

Fler företag ger fler jobb

Det privata näringslivet och entreprenörskapet är grunden för Sveriges välfärd. Nya jobb kan inte kommenderas fram av politiker. De skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller utveckla ett företag.

Vi vill:
• Främja företagsamheten genom fortsatt regelförenklingsarbete, ökad tillgång till riskkapital och sänkta arbetsgivaravgifter för främst de mindre företag.

…till att Ung vänster och andra vänsterradikala hjälpt er få massvis av publicitet och sympatier genom en motdemonstration på torget. Fem stycken SDUare på hundratalet demonstranter. Att SD och SDU har en förfärlig människosyn ställer de flesta upp på, men vad tror ni skulle hänt om de bara var fem SDUare där? Inget! Ingen skulle ens lagt märkte till att de var i Umeå. Nu får de istället stort medialt utrymme på VKs första sida, SVT nyheter och säkerligen snart Folkbladet.

Det är så fruktansvärt kontraproduktivt.

Och förresten, Vad menas med ”Vi gör kaos med SD” som det står på en av banderollerna? För mig ser det ut som solklara hot om våld. Den synen på demokratin är förfärlig!

Vad tänker ni med? Skärp er!