Hade inte tänkt vara så personlig på den här bloggen. Men när ingen pockande politisk fråga knackar på min uppmärksamhet ska jag hålla igång den med en längtan. Längtan efter mina två barnbarn, Noah 3 år och Zoe 1 år. De är storstadsbarn vars upplevda värld är Stockholm och New York. Ofta skulle jag vilja ha dem närmare så jag kunde visa dem en annan värld, en värld tar vi tar skidor eller snöskoter upp fjället och lagar mat över öppen eld trots meterdjup snö. Vi skulle skotta och ploga snö på gårdsplan med spadar och fyrhjuling. När det är fullmåne, stjärnklart och kanske t o m norrsken styr vi skidorna in i någon trollskog i närheten. Sommarhalvåret styr vi ut träbåten som är uppdragen på tomten och ror ut i en av Vindelälvens forsar och fiskar upp en harr eller två som sedan tillagas över öppen eld vid forsens strand. Slöjdämnen till klädkrokar eller annan småslöjd tar vi på tomten eller i skogen intill och bearbetar i slöjdboden när vädret är sämre. Men de skulle också få se en vardagsvärld som måste planeras då samhällets basservice finns på många mils avstånd.

Men Noah och Zoe kommer också att ha mycket att lära sin farfar om sina miljöer, hur man tar sig fram, beter och uppför sig i storstäder. Ett ömsesidigt förhållande där vi lär varandra.