Ensammast i Sverige

Av Catharina Alperud, 12 juni 2008 kl 12:12, 1 kommentar

0

Tänk att vissa dagar känns det så. Oavsett hur många människor det finns runt omkring en. Idag är den sådan dag. Inget känns särskilt roligt det mesta går i snigelfart. Hjärtat ömtåligt och sårbart. Givetvis upptäcker jag då saker som gör mig osäker och ledsen. Idag är det jobbigt att leva och det tycker jag inte om. Efter det jag genomgått under det sista året så vill jag bara vara lycklig, slippa känna ångest över saker som så länge varit avslutat. Tyvärr måste jag skriva i gåtor men måste få ner det här på pränt så att jag inte glömmer bort det.

Det är alltid bra att sätta upp livsstrategier men det är så mycket svårare att följa dom. Men mitt sargade hjärta ska definitivt inte sargas mer nu. Så det blir inga högtflyende strategier. Enbart enkla livsvillkor där JAG måste lära mig att stå i centrum för mitt eget liv. Tyvärr skitsvårt i mitt fall. Hur kunde det bli så svårt?

Sedan ringde sjukgymnasten idag och ville boka in ytterligare en tid inför mitt återinträde i arbete. Jo, ni läste rätt….jag ska börja arbeta i höst. Spännande, med skräckblandad förtjusning deltar jag i undersökningar och möten med läkare mm. Det är så mycket som ändrats på relativt kort tid. Jag lever ensam igen, ska börja arbeta samt återta min föräldraroll gentemot mina barn. Det kan låta enkelt men när man varit under isen och sjuk ett så långt tag som jag varit är det mest uppenbara för de flesta jättesvårt för mig.

Läsvärda bloggar:

bloggmalplace.wordpress.com/

blogg.mama.nu/kompromiss/

mellanstolar.blogspot.com/

adhdivardagen.wordpress.com/

bloggmalplace.wordpress.com/

Genrep den bästa ADHD-bloggen

adhd-npf.com/

I övrigt:

Mitt liv består av lite allt möjligt. Jag brukar säga att jag är en överlevare med en vilja av stål, ”en hård jävel” som någon uttryckte.

Egentligen handlade det bara om ett omdiskuterat funktionshinder. ADHD i all ära. Mina vänner säger ofta att jag är precis som alla andra. Själv känner jag mig mer och mer som mig själv.

När denna 40+ uppenbarelse inte bloggar söker hon svar och verktyg för sin vardag som hon delar med min Älskade Brunögda, Sessan och Herr Effektiv samt hans fina SmåKvitter.

Empati för en ocean där jag varje dag försöker göra om, göra rätt om jag fallerar, ge tillbaka och visa att allt kan förändras till det bättre bara man har viljan och orken.

Sedan 1 februari i år har livet ännu en gång tagit nya riktningar. Jag och Herr Effektiv slog våra påsar ihop och flyttade hela mitt bohag, med stora delar bortrensade, Väst på Stan. Som en kamikazepilot har jag kastat mig ut i främmande flygrum, förlitat mig på att det går och allt löser sig. Jag är nu sambo efter närmare 9 år som enastående hushåll med barn.

Sakta anpassar jag mig efter det nya livsförhållandet med allt som följer med det. Att man måste jämka, lyssna på sin partner, reda ut de 4 älskade ungarnas bråk och vara ännu en gång mamma och hjärtemamma med familjeliv jag aldrig trott jag velat leva. I tvåsamhet och *peppar, peppar* Det verkar gå, bara man tar det lugnt med en sak i taget.

Gillar musik, film men främst tv-serier. Kanske för att det är kortare tid att koncentrera sig, eller helt enkelt för att jag gillar´t. Matlagning stort stort intresse. Från att blanda egna kryddor utan en massa E-nummer till att leta maträtter från vida världen. Inget halvfabrikat i mitt kök. Smör är också bra. Drömmer fortfarande om en kolonistuga att sitta och vifta med tårna på, tillsammans med en kopp kaffe på bron när dagens bestyr i trädgården är avklarad. Texas, en chi-chi hund och hans sidekick Dexter är 2 familjemedlemmar till som huserar här Väst på Stan. De 2 busarna som får mig att gå ut, följa struktur bara genom att vara hundar.

Min tonårsaktiga dröm om en diamantring har blivit uppfylld... Det roliga är att det INTE blev diamantringar denna gången heller. Det blev egen designade hjärteringar, som visar på familjen och att kärleken segrar i de mest omöjliga lägen. Trolovad. Varken förlovad eller gift kommer jag att förbli. För nu när det fungerar vill jag absolut inte förändra det i någon riktning.

Jag har fortfarande kontroll på min adHd och mer och mer på hela grejen som livet faktiskt är tack vare den DBT-behandling för vuxna med ADHD-problematik som maximerat mitt liv på ett sätt jag i mitt förra liv aldrig trodde var möjligt. AdHd:n styr mig inte jag är fortfarande kapten på skutan som är mitt liv.

Jag brinner för att lyfta fram det kontroversiella ämnet ADHD och behandlingen kring oss superhjältar ute i samhället.

ADHD står för Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder och är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (ej sjukdom) som innebär bristande uppmärksamhet och hyperaktivitet plus koncentrationssvårigheter.

I korta drag är jag mig själv, varken mer eller mindre och är stolt över mig själv och den person jag åtstadkommit att bli, trots bristande kunskap kring mitt funktionshinder.

Vill ni komma i kontakt med mig: [email protected]

Inga frågor är för stora eller svåra, bara man vill!