Smutsigt hår…

…och ena delen av lillgänget hemma idag. Dagis har planeringsdagar så prinsessan fick vara hemma med mamma. Vi har hunnit vara ute ur huset en sväng. Det var dags för blodprov igen för att kolla mina värden. Gör ju detta var 14:e dag och ännu har värdena inte varit likadana två gånger i rad. Hyfsat frustrerande måste jag säga för det måste ju betyda att jag åker upp och ner i sinnestämningen? Ja, jag vet faktiskt inte, min terapeut säger att vissa delar är jag och det är ok, men nu när man matats i månader om hur hemsk man varit är det svårt att sortera ut. Har jag någonsin varit bra och snäll undrar jag…

Jag har ägt ett visst drag av högmod trots avsaknad av anledningar att ha det, en attityd gentemot andra människor att vad som händer då är det aldrig mitt fel, bara deras. Många vänkontakter har avslutats abrupt under min tid vissa som jag inte ens längtar tillbaka till men andra som det kan svida rejält av saknad efter. Nu simmar jag omkring i någon sorts halvförtvivlan/förvirring kring det mesta med min person. Det otäcka är att medicin kan göra så otroligt mycket. Min diagnos är klockren och jag är glad att äntligen ha det under kontroll men ack så jobbigt att inse vad man är…………Det är många med mig som har detta syndrom, kändisar, skådisar etc. En vän hade sett en dokumentär om känd konstnär som vägrar medicinera utan menar att det är en del av honom och själv blir jag helt stum. Vem vill åka berg och dalbana hela livet? Någon gång kanske men inte med de effekter det ger. Ensam, avsaknad av älskade….Det genomgående draget hos mig.

De vänner som finns kvar är få och de allra käraste jag har. Min familj detsamma. Utan dom hade jag nog inte suttit här. Min allra käraste syster, mitt allt. Min älskade ex ’svärmor’ du och sambon är fantastiska…Jag är glad att ha er i mitt liv. Tänk att ett litet telefonsamtal kan göra så mycket. Mitt ex….hjärtat är på rätta stället, tack för att du gav mig mina barn.

Jaja, nog med självömkande. Livet hade varit så vackert om jag kunnat få en diagnos tidigare så jag får väl helt enkelt tacka min j-a fd. husläkare för sitt bristande intresse kring mitt mående där i feb. 2007…Ett år till diagnos……..Det gick tydligen snabbt. Stum blir jag, hur många går därute odiagnostiserade med mina begynnelsesymptom?
Usch….Psykvården 2008 är både fantastisk och skrämmande. Helt beroende på vem man stöter in i…..Jag hade tur i oturen. Tack snälla Lena Pihl för allt! Du äckelsjuksköterska som nu bytt inriktning och flyttat över till ännu en utsatt människogrupp borde fortfarande sluta inom professionalismen…..Med vetskap om dina uttalanden i personalgruppen lär du fortsätta spy galla över de stackare som ligger med sina morfinpumpar och ber om hjälp. Ska du då ge dom en brödkniv?

Nog ödslad energi över psyket. Mina läkare har hela tiden varit underbara och ordnat allt till mitt bästa. Min samtalsterapeut är den enda jag någonsin vågat lita på, tack för att du står ut med mig just nu när förvirringen är stor.

Ikväll ska jag träffa pappas kusin och man. Familjesammankomst med andra ord. Kul!

Tack för mig! Bugar och utgår!