Ska jag eller ska jag inte…

…sticka ett par vantar till i samma färg?
Jo, ni läste rätt. Jag är klar med mitt första par lovikka vantar. Sonen kan snart stoltsera med ett par mamma stickade vantar på skolan. Till saken hör att jag fick sjukt mycket garn över så jag kan mycket troligt sticka ett par vantar till fast i mindre storlek och han kan med säkerhet ha dessa också då det är sjukt stora storlekar för barn.
På torsdag är det stickcafé igen och den här gången får mina gullungar följa med då det är så svårt att få barnvakt. Man skulle kunna tro att med en sådan stor familj som jag har att det skulle vara annorlunda men så är inte fallet.
Istället får jag packa med pennor och papper samt säkerligen muta med lite gott fika åt dom i någon timma så jag får lära mig att sticka tummar……..det är kvar tyvärr innan sonen bär sina vantar.
Att finna denna fascination för stickning är något väldigt stort. Med den sjukdom jag bär har man väldigt svårt att fullfölja saker allt från plocka undan hemma till betydligt större saker som studier osv. Så att börja småskaligt med stickning och upptäcka att jag faktiskt orkat göra färdigt det är stort för mig, väldigt stort.