…i fikakön på Costas.
Ska gå på fikaträff och eftersom så många klagat på min uniform bestående av trista mjukisbrallor och andra allsköns trista träningsbyxor klär jag upp mig till tänderna.
Snygg grå oversize tröja och en kort jeanskjol med dragkedja hela vägen fram. Väl framme på Costas och stående i kön känner jag hur det frasar till och tittar ned för att mötas av ett blixtlås som har delat sig mitt på kjolen.
Drar genast ned tröjan (som kunde vara en klänning). Ursäktar mig till mitt fikasällskap och går på toaletten för att rädda situationen. Där ger blixtlåset upp helt och för mig återstår bara att ta av mig kjolen och dra ned tröjan så rumpan döljs.
Det måste ha sett underligt ut och min fikadejt måste nog ha undrat lite.
Kjolen är kastad och min oversize tröja är numer en klänning.

Tur att man fortfarande har hyfsade spiror.

…har jag faktiskt hunnit få.
Det är underbart med mål i livet. Önskar att man hade mer konturer på sina egna. Att läsa om andras kan också vara intressant. Främst måste det vara helt underbart att vara totalt IQ-befriad. Jag önskar mig en sådan hjärna, tror nog att endel anser att jag har det i vissa lägen dock. Men just i läget att upprätta livsmål som är totalt orealistiska måste per automatik rendera i gapskratt för de invigda. Om man hittills i livet inte klarat av något, inte ens ett ordentligt föräldraskap, hur ska man kunna hjälpa andra och se sig som frälsare?
Jag har personligen stora misslyckanden i livet och där arbetar jag på att förändra. Att uppfylla dessa saker samt att volontärarbeta åt Emmaus är för mig just nu det närmaste en livsuppgift jag kan komma. Min brors hårda arbete för att bli präst är enormt inspirerande, men jag vill absolut inte byta med honom. Det är så mycket som ska stämma i livet och det går inte över en natt att inse det.
Jag vill ha kontakt med alla mina barn, att vara utan dom smärtar mest i hela livet.

Jag blandar väl gapskratt med lite tårar för mig och personen jag skrattat åt.

…igenom förmiddagen.
Solen skiner, bokcafét på Pilgatan ska besökas.
Hoppas verkligen att det är trevligt.
Sedan ska jag bjuda på middag i stöket och även ha filmvisning.
Lördag är bra dag.

Jag önskar bara att jag färgat håret.

…ömkandet fick ett abrubt avbrott.
Min moder är på gång in till stan och en älskad väninna kommer också att infinna sig.
Så kan det gå när man har tänkt tycka synd om sig själv.

Jag får ta av mig raggsockarna och istället sätta på arbetshandskar.

…i vitögat sitter jag här.
Fortfarande med ett gäng kartonger invaderande mitt utrymme kan jag inte annat än lyfta på ena ögonbrynet och känna tristessen krypa över mig. I huvudet gnager samma fras om och om igen. ’Ta dig i kragen’……Ingen som säger det åt mig men jag som ständigt går runt med den känslan.
Människor runt mig är verkligen olika. Pratade med en vän idag och om jag hade hennes intellekt så hade livet kanske varit lite lättare. Få krav på lycka och personlig utveckling. Att ha en karl är det som räknas som framgång samt att man har så få skulder som möjligt. Pratade en bra stund med henne och insåg att livet är för jävla fattigt om man stannar där i sitt liv. Man kan å andra sidan bli som mig. Livrädd för att våga, ens att lära känna en ny människa och ta en fika. Jag vill men det är ett sådant inneboende motstånd och jag är så matad med att jag inte duger och att jag är helt misslyckad och fel i allt jag gjort. Undrar just när jag ska komma på det omvända? Jag är fan den starkaste personen i mitt liv. Det jag gått igenom och har utstått är det nog få som skulle orka med att leva vidare med, och ändå. Ändå! Sitter jag och hukar för fel personer. Där jag borde stå upp och skaka av mig skit där sugs jag fast. Tänk att man kan bli så fantastiskt less på sig själv!
Sitter just nu och rannsakar mig och ställer mig frågande till hela existensen jag är. Jag är less på att gömma mig bakom mig själv och trötta ursäkter.

Fredag den 10 oktober måste något annat hända eller så ger jag upp. Avskyr att traska runt i samma hjulspår.
Jaja….Slut gnällt och önskar er andra som har fina liv en härlig helg!

Själv ska jag traska runt i gamla raggsockar.

…i regnrusket.
Min kära lillebror ringde och vi kom överens om att äta lunch ihop. Han skulle sedan plugga vidare på sin väldigt jobbiga kurs. Är inte avundsjuk på en fläck för just denna kurs. Beundrar honom för att han lyckas genomföra den.
Själv har jag haft en recension att leverera under eftermiddagen.
Först promenerade vi till snabbköpet på hörnet och där fanns absolut inget att äta. Sedan siktade vi på stan men svängde vi droskan och insåg att vi har en kinakrog vid Statoil.
Helt ok käk som även innehöll sushi.
Kaffe hos mig och sedan ett snabbt farväl för att båda skulle börja sitt arbete.
Nu är jag klar men min bror har många timmar framför sig innan det är god natt.
Ska skicka lite optimistiska tankar åt honom.
Själv ska jag lägga mig i soffan och se en film.
Tror det blir Cloverfield.

Men först ska jag slänga sopor.

…på min barnlediga vecka hade kunnat vara bättre.
Vad jag syftar på är vädret.
Gårdagen var underbar med sol och frånvaro av mörka moln vilket dock inte gav mig mer än långa tittar ut genom fönstret.
Var med sonen på vårdcentralen och tog prover. Det blir vidare undersökning på barnmottagningen då de misstänker ev. diabetes.
Gissa om jag sovit bra inatt? Inte mycket då.

Jag ska åka och jobba. Då kan jag skingra tankarna litegrann. Förhoppningsvis är det inte någon fara med min prins. Försöker att inte jaga upp mig så mycket i förväg. Men det är inte alltid enkelt. Mina barn är mitt liv och jag önskar dom det bästa som vilken förälder som helst.

Nu ska jag kamma håret och ta på mig ansiktet.

…bästa humör och jag med. Håret har inte varit så här vällagt på flera veckor. Det hade kunnat bli en perfekt dag men istället sitter vi inomhus och tycker synd om oss själva. Tur att jag får besök idag för jag hade väl kreverat ifall jag inte kunnat få lite vuxen inslag.

Har i alla fall på dessa timmar hunnit ringa vårdcentralen och få en telefontid angående sonens mående.
Vi har också hunnit äta lunch och sonen åt som om han aldrig sett mat. (skönt)
Nu är det kaffe intag med min lillebror.

Aldrig mer trallpop.

…som jag glömt att säga.
Tack alla underbara som finns och bryr sig om mitt och barnens väl och ve.
Det är väl i sådana här stunder man vet vilka man kan luta sig tillbaka på när det stormar ordentligt.
Jag mår förträffligt här i nya lägenheten. Barnen anpassar sig så sakteliga och på sikt blir det här underbart.
Mitt liv blir aldrig perfekt och det är helt ok.
Man kan acceptera saker och inte nödvändigtvis tycka om saker.
Jag har börjat acceptera. Det gör livet lättare att leva har jag märkt.

Från mitt torn där jag är trygg!

…och illamående sätter sig min son vid frukostbordet.
För vilken gång i ordningen detta upprepar sig vet jag inte nu.
Han börjar må illa, kan inte äta och måste lägga sig.
Jag: Ät lite så blir det bättre.
Han: Det går inte jag mår så illa.
Vardagsteater av sämre kvalité. Speciellt som lillasyster hostat sig igenom natten och hållit oss vakna.
Efter en yoghurt och några tuggor smörgås samt en zip bubbelvatten går sonen från köksbordet.
Yr i skallen skriker han att han måste spy. Jaja….tänker jag. Snart har han tillräckligt med socker cirkulerandes i kroppen så det går över.
Eller så kan man få en pizza på vardagsrumsgolvet. Jag vann högvinsten och har nu torkat spya, tvättat spyhanddukar och försökt få i honom något.
Det är nu jag inser vikten av egen tvättmaskin i lägenheten. För vem vet om detta upprepas och om det finns ledig tvätt tid?
Hurra för diversion och mångfald i mitt liv!

Simma lugnt.