Skört och bräckligt

Min flickälsklingar! Utan er är jag ingenting.

Mycket är skört och bräckligt.
Livet, kärleken, tilltron till mycket, människan i sig är bräcklig…

Gårdagen var underbar, äntligen fick jag hålla om min vackra, starka, modiga dotter. Tårarna sprutade och jag blev direkt uppmanad att sluta gråta men hur bär man sig åt att göra det när man saknat någon så oerhört? När det slår en som en fet knytnäve i magen. Alla de månader som gått jag missat av hennes underbara liv.
När man själv är så fel att man inte vet vilken ben man ska stå på och vad jag kan ge. Säkert är det enklaste att bara vara den man är men när man så innerligt vill visa någon att man faktiskt är förändrad utan att pracka på det.
När man inte vet hur man är mamma till en tonåring för det är förlorat med en elak fingerknäppning.

Jag pratade med kära exet på förmiddagen och han hade glömt att säga en viktig sak till mig igår. Nämner det här… Det är en sak att inte vilja, en annan att inte våga.
Att våga är så ebarmerligt svårt. Att inte veta vad som komma skall. Att vara ett kontrollfreak och våga släppa sig själv ut på ostadig mark.
Det enda jag kan säga idag, mellan en massa tårar, är att jag är fantastiskt glad för dotterns kille som sa de magiska orden…
Ännu mer tacksam för att DU vågade mitt hjärta.

Det är inte alltid lätt att vara ryggradslös. Jobbar med det varje dag. Att våga stå rak och se mina barn i ögonen. Att ge dom det närmaste jag kan komma ärlighet.

Tack igen kära Cicci…kära exet.

Har lekt vuxen mellan alla tårar som på något elakt sätt hela tiden droppar ur ögonen. Jag har inte gråtit på flera månader bara stängt av och varit hård. Jag kan inte lova någon att jag slutar med det men jag försöker att mjuka upp med tårarna idag.

Så länge jag lever hoppas jag.

Catharina