Cykelhjälm?! Hur mycket tönt kan man vara?

Eller är det förebild snarare?

Cyklade upp till K.E och lillgänget med en helt underbar känsla i magen. Det är helt underbart att cykla. Sonen har länge påpekat för mig hur mycket han älskar att cykla och jag har nickat, lett och inom mig undrat vad han menar. Nu förstår jag. När så sonen insåg att jag cyklat till Ersboda från stan blev han eld och lågor. Genast tyckte han vi skulle ta en tur, frågade K.E om han behövde ha något handlat och givetvis var det så. Efter mild övertalning lovade jag att vi skulle cykla iväg. Då precis där i hallen innan vi skulle gå ut insåg jag….HJÄLMTVÅNG i sonens närhet. För givetvis måste jag agera föredömligt när han ska kryssa runt på cykelbanorna med mig.

Sagt och gjort. På med inlines-hjälmen som väl är rätt snygg och som K.E inhandlat åt mig då han ledsnat på att jag åker i hockeyhjälm. Väl framme på affären inser jag efter att ha gått runt och plockat ihop de varor vi skulle ha att… Jag fortfarande bar hjälmen på, inne på Willys.

Töntigt som bara den. Men sonen var glad och nöjd. Väntar bara på hur det ska låta om några år….Då ska jag väl helst cykla femton meter bakom med cykelhjälmen av och istället ha en skötsam snygg frisyr.

Den som lever får se.