Min sjukdom…

…gör sig påmind när man minst anar det.

Har länge följt en blogg här på vk och innehållet har varit roligt och intressant. Som med allt så är vi alla olika men i mina ögon har detta varit underhållande och gett en bild av ett liv som jag aldrig kommit i närheten av. Sen en dag när jag som vanligt läser bloggen visar det sig att vi båda lider av samma helvete. Det helvetet att man förföljs och har en ständig följeslagare….ångest. Vad jag nu lärde mig av dennas blogginlägg var….Att aldrig sluta med medicineringen. Aldrig. För det tog inte längre en max fyra månader att sjunka tillbaka till helvetet. Och för min del så har jag varit nog därenere. Aldrig mer.

En liten påminnelse så här mitt i livet där jag är om att INTE inbilla sig att man är "frisk". För en genetisk sjukdom kan man aldrig tillfriskna ifrån, bara hålla under kontroll och ibland knappt det.

Sedan måste jag även spy ur mig att jag är färdig med människor som inte kan se förbi gårdagen och det som passerat. Alla människor kan förändras. Så också jag.

Ha en skön sommardag så här mitt i augusti.

Igår tog vi på oss hjälmar och tog oss en cykeltur i solen.

Vi stannade till hos Cicci och fick oss både lunch och trevligt sällskap.

Livet är ljuvligt och behöver inte alltid vara så komplicerat för att vara trivsamt.