Jag blir fortfarande rädd…

…när humöret kan ta en hastig vänding. En ton i en sång kan få tårarna att rinna, helt av sig själv. Varken tanke eller känsla åtstadkommer detta. Vet ju vad detta beror på men det skrämmer ändå att jag inte kan kontrollera mig lika bra längre. Andra skulle istället säga att det är fantastiskt bra. K.E, syster och resten av familjen. Att stänga av och skära bort sådant som gör ont, låtsas som inget hänt eller ens existerar är jag expert på. Hör även till denna djävulska sjukdom. Kontroll är som sagt inte alltid av godo. Idag är det inte det. Två ynka tårar kom, tog en sväng till köket, resonerade med mig själv och stängde av för hundrade gången. Men det är väl också en strategi för att överleva det eländiga liv man satts till.

Att solen kan lysa och sinnet vara så svart är just en sådan konstig kombination man har fötts med. Alla är glada av sol, jag gråter.