…med nästan ingen förvarning.

Det kan vara en sådan gång som när man är med sina änglar på Coop och de på en sekund förvandlas till små hornade djävlar och man själv helt plötsligt befinner sig i ett storköps helvete……

En eftermiddag hämtad från en skräckfilm har jag genomlevt. Barn som skriker och klättrar där de inte ska klättra. Säger saker helt ogenerat och man själv vill sjunka genom golvet, hellre implodera till ingenting än stå kvar osv.

Ja, humöret då? Mitt berömda….. Fortfarande som en filbunke med en stark önskan om att skrika det allra högsta jag kan. Gör det inte. Har vunnit ännu en seger över mig själv, men är sur som ättika…..

surare än omogna vinbär.

Så sur är jag på mina tvåfotade vildar.

Var igår på en helt lagomt rolig fyrtioårs fest! Vi drack, åt tacos och fajitas, vi sjöng och lekte roliga lekar. Jag träffade många trevliga människor och gjorde mig nog en eller två nygamla vänskaper. Livet kändes sådär lagom gemytligt tills jag vaknade upp i morse.

Jo, jag vaknade upp rätt klar i knoppen. Lite svart kaffe fixade den lilla skallebank som gjorde sig gällande. Tillsammans med skallebanket fanns även gnagande obehagskänsla, du vet sådär som när man känner sig snuvad på konfekten. Det fanns aldrig någon konfekt för mig har jag upptäckt.

Ska böjra leta efter stark salmiak och chilibaserat godis hädanefter.

Ska plugga nu och tänka på mediering och lärandeteorier. Kanske mår jag lite bättre då.

Hej hej!

Har fått inta många intryck den senaste tiden.

Hur mycket man ska berätta om sig själv på nätet har varit en av de diskussioner som återkommit med jämna mellanrum då vi bearbetar en text som Elza Dunkels om ungas nätanvändande. Ytterst viktig och intressant.

Tanken återkom idag. Hur mycket sanning ska man väga bakom sina inlägg? För det är väl sanning man försöker förmedla på något sätt? Vissa människor verkar leva två liv, ett utanför bloggen där inget i bloggen egentligen är särskilt sanningsenligt och vissa lever som dom skriver. Vad är det rätta?

Ska man lämna ut sig helt och hållet? Ska man ljuga ihop en tillvaro som utanför bloggen är inte ens tll hälften sann? Ja, oj vad jag undrar….

Berätta!

Nu är tantskrället påväg till en fest!

Håret blev helt hysteriskt krulligt efter tvätt och styling. Kan ju i och för sig vara rätt kul. Men i längden vet jag inte om jag vill se ut så här något mer….Nåjå.

Livet är underbart! Tentan närmar sig med stormsteg och jag brottas med läsandet och förståelsen kring alla nya termer som snurrar i den akademiska världen.

Men först……

Ska jag vara lite lagomt full och sedan vara i toppskick i morgon….

Om det fungerar vet jag inte men den som lever får se.

Jag är glad.

…är som baken, tudelad.

Just nu rullar La Roux skiva med favvolåten In for the kill för att snedda över på Godsmack med låtar som Hollow, Vodoo och I stand alone. Lite stor variation men det är väl då som livet är bäst när man tillåter sig själv att njuta från många "läger". Katterna dansar, mitt korta hår är ljuvligt och livet leker faktiskt. Saknar storgänget men det är också som det är. Man måste våga för att vinna visst vet DU det?

Vuxna ska kamma till sig och lära sig se sina fel och brister.

Så också jag.

Trodde aldrig att jag skulle få skriva dessa ord om mig själv. Men se så fel jag hade! Vaknade vid sex. Låg och drog mig länge och väl men hade absolut inte behövt det. Fastnade i något program om ett medium som satt och lurade en massa människor på deras känslor kring de döda. Är en stor skeptiker och att sitta i ett talkshow program för att i någon sekund kunna avgöra sådant verkar lite väl mycket.

Hursomhelst. Jag är pigg, väskan packad. Föreläsning, plugg och sedan lite hallabaloo förhoppningsvis. Inget mer än en puss eller två från lillgänget.

Ha en skön dag ni i "etern"!

Tänk att i alla tider har filosofer och andra tänkare haft i åtanke att om man bildar folket kan man förändra samhället.

Det kan man fortfarande och det är av yttersta vikt kan jag känna. Att göra en klassresa är sällan av ondo. Så……Upp och ut! Läs en bok, bilda dig och känn dig klok!

Eller var det nu så……?

Jag har kommit fram till att jag och mina katter inte kommer överens. Tror det sitter i min sjukdomsbild där man har en tendens att pendla i humöret och det inte blir bättre av att du äger två katter som går på speed. Man skulle kunna säga att ibland känns det som jag hatar dessa två ullvarelser. Dag ut och dag in biter jag ihop för jag vet betydelsen de ger min lilla flicka. Jag vet betydelsen som flickan ger dessa katter och speciellt den ena av dom. Men när de går på speed, jag är stressad och lätt svettig är kombinationen dödlig. Hade jag då haft något hårt och snabbt som kunde flyga genom luften med total precsision då ni….Hade ullbollarna varit väggprydnader.

Illa?

Ja…Så är det ibland med mig.

Mestadels är jag snäll.

Fick ett mail om att det är innebandydags för killar -02. Träningen var mellan 19-20 (vi snackar sjuåringar som ska vara i säng senast halv åtta enligt skolan) Kostnaden för denna lilla gynsamma lek…För det verkar vara så att Ume City tar ut en saftig avgift… 600:- för att få vara med och spela under vintern. På det här tillkommer även en spelaravgift på 300:-. Så för en sjuåring som vill spela i Ume City kostar det 900:- att få delta. Vet inte hur jag ska reagera över detta. Under alla år i Ersboda SK betalade jag aldrig en gång dessa summor. Vet inte heller om K.E behövt betala sådana summor på Umedalens IF. Kändes verkligt overkill för en kille som är 7 och med en säsong som varar från slutet på september till slutet på mars med en träningstid som matchar en betydligt större pojke.

Vad tycker ni?

…ja, så var det. Gick igår till frisören och klippte bort en bit av håret. Själv tyckte jag det blev jättefint och även så att jag fick några komplimanger. Dock inte av killar….När så sonen fick syn på mig började han gråta och tyckte att livet var fruktansvärt att mamma hade "tagit bort" håret. Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, är det genetiskt nedärvt att män fördedrar långhåriga kvinnor? För med min sons utspel börjar man ju undra lite. Hursomhelst tittade jag på honom och svarade lite pedagogiskt att du vänjer dig. Men det ville han inte. Nåja. Hår som mitt växer ut. Frågan är om det egentligen spelar någon roll.

Det vackra sitter ändå på insidan.

Jag är vacker.