Det lutar nog åt…

…att jag håller på att bli lika tråkig som alla andra normala människor.

Förstå. Livet går i 50 istället för 190, inget gör mig förbannad, jag kan skratta åt elände och inte haka fast. Jag kan sitta still och lyssna på en människa utan att behöva göra andra saker. Mina vänner som jag umgåtts rätt nära med ser enorma skillnader. Vad gör det då att jag känner mig helt personlighetsförändrad och världsfrånvänd?

Har i tre nätter kunnat sova utan kvällsmedicinen. Haft ungefär lika många uppvaknanden som tidigare och även nu kunnat somna om. Jag är pigg när jag vaknar. Men vet inte riktigt vad jag ska göra åt det när man är van att gå omkring halvdöd hela förmiddagen. Helskumt.

Jag talar givetvis om veckan som varit med nya medicinen och de positiva effekter det hittills utverkat på mig. (Ja, förutom min jungfrugraviditet då) som förövrigt är jobbig men det går. Dricker näringsdrycker a´l´a 300 kcal så nog får jag i mig lite.

Men positiva effekter märker jag hela tiden. Några framsteg dag efter dag. Huvudsaken är att andra ser dessa då man lätt blir hemmablind.

Sen har väl veckan innehållet en del andra tråkiga ämnen men väljer att inte tala så mycket om det här. Det är många inblandade och sorgen är enorm. För mig kommer den som ett knytnävsslag då och då men blandas lika mycket upp med ilska som bubblar inombords. Över Socialtjänstens inkompetens och människors mörka feta skyddsglasögon. Livet är verkligen orättivst men jag väljer att inte stanna kvar så länge i misären för då är det mitt nya liv.

Jag är fortfarande glad och tacksam…kåt brukar folk skämta om att man ska vara också och ja…det finns nog där med. 🙂

Jag är hursomhelst en glad prick nuförtiden och det gillar jag.

Ha en fin helg alla glada!