Söndag efter midsommar…

Av , , Bli först att kommentera 1

…med solen tillbaka och barn som vill bada.

Nåja, vi får se vad som händer. Min son ville ut till mina föräldrar och säga hej då till kusinen så vi får se. Själv skulle jag helst vilja vara hemma och plocka och dona i vanlig ordning. Det tar aldrig slut i vanlig ordning.

Men skam den som ger sig för inga projekt är omöjliga har jag lärt mig. Inte ens hopplösa jag. 🙂

Gårdagen var superfin och får tacka Jonna speciellt som gjorde den möjlig! Alla familjemedlemmar var djupt tillfredställda. Vissa lite mer förvirrade än andra men en sak kan jag lova, alla sov sin bästa skönhetssömn i natt.

I morgon är det dags för prover igen och träff med läkare. Vi får väl se om jag passerar gå eller vad som händer. Orkar verkligen inte med så mycket mer vad gällande medicinering odyl. Någon sa till mig igår att denne skulle vilja se mig manisk… Då log jag lite fint och sa…Nej, det vill du inte, tro mig.

Jaja…..ibland tänker och analyserar jag alldeles för mycket….försöker verkligen sluta med det och leva här och nu men ibland är det svårt. Just för stunden går det men sedan innan dagen når sitt slut är ändå pirret i magen där.

En dag i taget….om så för resten av mitt liv bara det blir som jag vill med allt.

Ibland är det fint att minnet…

Av , , Bli först att kommentera 1

…inte alltid är min bästa vän.

I lägen där känslor är inblandade är jag glad att man inte minns från gång till gång. Uppenbarligen är det alltid lika jobbigt. Den här gången hoppas jag dock att det är lite annorlunda då min kemiska balans i hjärnan är lite bättre. Kemiska balanser till trots verkar kärlek inte kontrolleras av dessa utan ha en egen kemi och besitta mer kraft än vad  vilken medicin som helst kan motverka.

Vad vet jag?

Vad försöker jag säga? Något underligt hände, min kärlek vaknade. Till familjen, barnen, de som alltid älskat mig älskar jag tillbaka och en till. Den sista lämnar vi tills jag vet om jag törs och orkar. Men de resterande. Det känns som jag vaknat upp ur en sömn vilket gör mig lite ledsen ännu en gång då läkare och annan personal som förväntas hålla koll på mig inte gör det. 🙁

Priset för mig blir högt och för dom inget. De kan fortsätta sina fina liv medan mitt än en gång hamnar längst ned i spiralen som jag sakta snurrat upp för. En kvinna mitt i sitt vansinne sa till mig när jag låg inne nu att oavsett hur högt upp vi kommer i spiralen hamnar vi alltid längst ned igen. Men jag vill inte ha de så. Jag vill vara däruppe resten av mitt liv tillsammans med alla andra.

Jag vill ha kontroll över min situation som alla andra. Är det för mycket begärt av läkarvården?

Midsommardag 2010

Av , , Bli först att kommentera 2

Gårdagen blev minst sagt lugn och fin.

Ingen har som tradition att inmundiga starka drycker tillsammans med barnen och barn var det gott om igår. Mina, broderns son och lille fine Sixten samt femton år som dök upp som en mycket trevlig bonus tillsammans med K.E.

En sak ska sägas om min stackars älskade mor (och far) att de har med tiden lärt sig att med mig är det flexibilitet som gäller mellan varven. Precis som någon liten flicka och skadade djur är jag med allt tror jag. Människor, trasiga saker och annat löst.

Igår bjöd jag in både Jonna med Sixten som behövde en andpaus och K.E med femtonår. Jag tror det enda som det sas något om var att maten inte skulle räcka så det löstes lite snabbt med att jag tog med extra kyckling.

Vi köpte blommor, band krans åt Sessan, pratade, drack kafffe, fixade mat osv.

Men till saken: Tack Mor och Far för er enorma generositet!!! Era hjärtan är minst lika stora som en ocean och det är dit jag vill nå i mitt strävande. Att vara lika stora som ni. Att alltid ha en plats övers till bords, att alltid ha en famn till någon som behöver och veta att när man lägger huvudet på kudden så har man gett något till någon som inte hade det man själv hade.

För mig tar det lite längre tid att nå dit och varje dag ni påminner mig om detta är jag tacksam!

Tack finaste ni för en midsommar att minnas ännu en gång!

Hopplösa Dottern!