En dyster himmel…

…möter en hoppfull måndag med en Catharina som konstigt nog verkar fixa det här.

Medicinen fungerar fortfarande klockrent. Min familj kan intyga. Det som känns oöverstigligt har jag insett löser sig. Jag kan jobba på mitt håll med det som är jobbigt, hur andra löser sitt är deras problem. Vad som händer med mig och mina närmsta är det jag har för ögonen.

Har haft några fina veckor förutom ett smärre misstag och försöker nu ta tag i sådant som för mig är jobbigt. Det kan ta tid att fixa till men intentionen är att ställa allt till rätta.

Men på det hela har det varit en helg med mycket eftertanke och jag har ältat klart nu. Måndag hela dagen och det gör inget. Jag är fortfarande stående med fötterna på jorden och det är väl det som räknas.