<a href="http://www.bloglovin.com/blog/1343104/att-g-i-tusen-bitar—vgen-tillbaka–?claim=wvryehmem5e">Följ min blogg med bloglovin</a>

…och som tur är har Piglet varken tidsuppfattning eller kunskaper i veckodagar. Idag kommer matte hem och glädjen lär vara i taket då han får återse sin bästa. Jag hoppas alla i familjen M har kunnat njuta till fullo av sin resa och att den kärlek som verkat genomsyra den får fortsätta växa i Sverige och hålla värmen kvar i era hjärtan när vintermörkret omsluter oss.

Tack för lånet och förtroendet att ha lillkillen!

Piglets klassiska pose under veckan.

…din hand. Även den bäste är också en syndare. I den stunden ska jag påminna dig om att alla kan förändras, bli bättre människor. En dag kan du släppa taget och inse. Allt är kanske inte som det ser ut, mardrömmen är bara en illusion.

Tandläkarbesök, bildoktorbesök, kaffebesök och myskväll. Går en bra dag till mötes. Först kaffe och frukost till lillchefen.

…mot sitt slut.

Storheten i vissa människors beteende och insikt fortsätter glittra som påminnelser om att allt inte är guld som glimmar. Andra däremot visar sig vara prinsar och prinsessor bara man tittar lite närmre och vågar pluta med munnen och ge iväg en puss.

Har haft en fin kväll hos min syster med sin stora familj. Hon är min förebild, hon är mitt allt.

Jag är lycklig och fortsätter jaga efter lyckan för att inte gå in i mörkret igen.

…med mig. Ni som undrar om jag undviker lyckan när det hela tiden uppstår nya situationer i mitt liv kan jag svara………Kanske. Det är många år nu som jag upplevt mig leva i sorglig själslig, personlig misär och det är väl faktiskt så.

Problemet som följer är när man väl skakande kommer ut i verkligheten och skådar dagsljuset. Hanterar man verkligen det man möter eller ska man göra som alltid annars att krypa tillbaka in i misären bara för att det är tryggare?

Just nu vet jag ingenting förutom att det inte är synd om mig, kommer aldrig att bli. De flesta val man gör är medvetna, de man gör utöver är under olika omständigheter utanför ens kontroll.

Ibland undrar jag om det någonsin blir min tur eller om det är predestinerat hur ens liv ska se ut. Vissa får ta hela skiten så att andra kan leva bomullsljuvt oinformerade eller snarare ointresserad av oss andra, vi som bär deras egentliga skit. Arvet tar helt över dvs. vissa okontrollerbara drifter som man har  och hjälpen från miljön uteblir. Mycket tack vare saker som inte går att styra över. Vård som uteblir, människors okunskap och bristen på god människosyn mm. En läkare idag som behandlar människor dagligen har ingen kompetens gällande sitt bemötande gentemot sina patienter. Vården känns mestadels mekanisk och då speciellt inom psykiatrin. Där borde väl om något empatin härska? Men så är inte fallet. Hur patienter handskas är inte relevant. Du kanske hittar en läkare som du känner förtroende för men denne flyttar vidare utan att ens meddela personligen för trycket är hårt och patienterna är många. Patientklientelet inom psykiatrin är stadigvarande ökande. Samhällets press idag är enormt hårt och människor dukar under, tar sig aldrig ut, tar sig aldrig lös.

I andra situationer, vi säger kriminella, missbrukare finns det en chans att kunna förändra sig. Förvisso även i psykiatriska situationer, men oavsett om du gör en förändring blir man aldrig någonsin fri. Kan säga att nu har jag varit hel i många år och kan se tillbaka på tiden före som ett avslutat kapitel. När du lever med ett funktionshinder som fortfarande klassas in under psykiatri kommer du att få fortsätta harva dig upp till sjukhuset, fortsätta bråka för din rätt, dina mediciner och ett värdigt liv. Du kommer aldrig lös, du kommer alltid att finnas i systemet. För det är ju så. Jag kan aldrig någonsin säga att nej, nu skiter jag i det här och ge mig själv frisedel, kissa rena urinprover ett antal år. Jag är förutbestämd att aldrig komma lös och bli blank med nystart. Det enda jag vet är att jag kan välja att göra annorlunda än det öde jag mött.

Idag är en dag med många funderingar som slutar i detta. Jag är lika värdefull på jordens yta som resten av befolkningen. Jag är den som tar mer skit än andra.

Det enda jag egentligen ville var att leva ett lyckligt liv.

Att
skylla allt på andra leder en sällan framåt. Snarare har jag insett att
det håller oss kvar i det förflutna vilket i mångas fall är det man
vill glömma och göra om, göra rätt.

Jag har haft en fin dag. Mumsat palt, sonen våfflor. Hälsat på i skolan, pussat min sessa. Träffat familj och ältat helghändelser.

Jag är tacksam.

…dags för nya friska andetag.

Helgen har förövrigt varit tämligen amazing. Får så många nya positiva intryck och människor in i mitt liv. Som visar hur livet faktiskt kan vara och där jag också vill befinna mig.

Middag, fika, samtal, lite mexikansk kärlek är det livselixir jag håller fast vid denna dag då extra behövs.

Solen lyser, hjärtat varmt, nu blir det palt.

Ha en fin eftermiddag!

…Öst på stan.

Några familjemedlemmar har sovit uruselt i natt. Den stackars mexaren har vandrat fram och tillbaka i lägenheten. Själv undrar jag bara. Önskar att alla skulle ha ett bra liv utan bekymmer. Jag har svårt att se vem som inte är värd det, allra helst våra barn. Inget som händer är deras fel, det är vi vuxna som bär ansvaret kring deras liv och hur det ser ut. Så fritionsfritt som möjligt borde det få vara. Men det är nog för det flesta, ja både föräldrar och barn ett drömscenario. Alla brottas med olika saker. Alla barn är olika individer med personligheter som inte är det andra barnet likt. Jag tror inte heller att man övertar sina föräldrars personlighet heller, beteenden kanske. Man föds med sin egen och formas därefter av sin uppväxt och uppfostran. Men jag är ingen psykolog, ej heller expert på barn, trots fyra egna.

Förtydligar ännu en gång på öppet forum (som jag vet läses). Jag skulle ALDRIG frivilligt upprepa det scenario som jag/vi hade kring de två äldsta barnen. ALDRIG någonsin. Jag önskar inga barn det helvete de gått igenom (speciellt lillan). Tror och hoppas att prillmorsan med make även skulle intyga mitt ord på att jag gång på gång bett om ursäkt för mitt förflutna.

MEN jag har (än så länge) ingen högskoleutbildning, ett arbete vilket tydligen rättfärdigar i princip vad som helst. Man får göra vad som helst bara man har ett arbete att skylla på. Så det är väl det jag ska göra hädanefter, skylla på mitt nya jobb.

Det har avkrävts så mycket av mig i samband med mitt insjuknande 2007. Jag har fullföljt det och betydligt mer. Men nu är jag innerligt less. Min diagnos är ADHD. Jag är en människa med fel och brister som vilken person som helst. Skillnaden är nog att jag arbetar hårdare med dessa för att inte göra repriser konstant i mitt liv.

Så. Även denna gång ber jag om hjälp. Överallt där jag kan finna den. Detta ska kvävas i sin linda och inte behöva växa till något ännu mer ohanterbart än det redan är. Den röst som behöver göras hörd ska få höras, och det är inte min.

Jag är gjord av glas men går inte längre sönder så lätt förutom i detta fall. Däremot inte sagt att jag kommer att backa. Den som skriker högst har inte alltid rätt.

Till resterande bloggläsare ber jag om ursäkt. Välkommen till min mardröm.

…ska fyllas. Saker ska glömmas och begravas. Tjugo minuter till ny dag och ska lägga mig och sova.

Lillgänget sover i sina sängar. Mexikanaren bredvid mig. Grannar och vänner har förhoppningsvis fått bädda ned sig och drömma vackra drömmar om en ljus morgondag.

Min morgondag börjar som alla andra. Tidig morgon med allt vad det innebär i vår familj. En hund i släptåg och en massa kärlek.

Jag ska hoppas att mina drömmar lyckas reparera andras mardrömmar inatt. Att den högre makten hör mina böner och förstår vad mitt hjärta ropar ut.

Sov gott alla och dröm vackra drömmar. Inget kan göra dig illa där.

…skulle just nu kunna sjunka ner i ett självömkansträsk i all evinnerlighet. MEN, jag vägrar. Denna gång tar jag itu med eländet en gång för alla. Ord ska inte stå mot ord så jag kan fortsätta misskrediteras bara för att man tror sig vara en bättre person. Mer stabil. Tydligen är jag en bov i ett drama och självklart är jag medveten om det. I en sådan situation måste helst alla vara medvetna om sin roll. Jag vet min.

Jag vet att ingen gillar att bli falskt anklagad för något. Där stämmer jag in högt. Jag vet också att jag aldrig skulle göra om de misstag man gör med sina barn i den mån jag är medveten om misstagen. Jag har haft den turen (oturen?) att ha två kullar. Alla före mina diagnoser men den yngre skaran har haft förmånen att se mig utvecklas till en annan person än den gamla. Så förvisso en del av de äldre också, vilka jag hoppas kommer att få se ännu mer vad tiden lider.

Det där med självinsikt är oerhört svårt. Hur man ska prioritera för att få sin vardag att fungera och allt kring barnen. Jag har valt mitt sätt. Äta medicin på fasta tider, gå i terapi, inte stressa, sova ordentligt, men främst genom att be om hjälp av andra och inse mina tillkortakommanden (som är några på en lista som är lång).

Vad jag försöker säga med detta är nog, farväl. Farväl till det som varit, någon gång måste man kunna släppa det som varit och gå vidare i livet. Är less på att må dåligt på andras bekostnad. Jag tar ansvar för mig och mina barn. Det får räcka. Jag är skyldig dom Catta 2.0 och inget annat. Jag vet att livet går upp och ned. Även för mig men jag har de jag vet är där om något skulle hända. Jag lägger härmed mitt liv i en högre makts händer.

Bestämmer mig en gång för alla att lycka är den främsta känsla jag ska sträva mot. Kärlek har jag redan i mitt hjärta. De som känner den vet. Istället för att städa mitt yttre något mer tänker jag idag bara möta det oförutsägbara.

Jag är som jag är, liksom de flesta. Jag är värd att ses med nya ögon och kan man inte göra det utan fastnar i den ouppdaterade Catta kan man faktiskt få göra det också. Men inte tillsammans med mig och de jag håller samt värderar högt.

Nu…….föna håret, längta ut. Regnet och stormen tar inte över humöret. Jag lovar.

Farväl!