Livet på ständig repeat…

…verkar vissa människor leva sina liv, med en cynisk egoism där JAG går före allt. Flykten från den verklighet som kallas livet kan ta sig sådana ytterligheter att man inte tar hänsyn till någon eller någonting. Ens roll som människa suddas ut och förvandlas till ett stort fult monster. Det som förvånar mig mest är hur detta kan upprepas gång på gång utan att några konsekvenser verkar uppenbara sig på himlen. Var tog ärlighet, lojalitet och vanlig heder vägen? Vad blir nästa steg i en sådan  förfulnings process av sin egen person undrar jag? Förnedring av sin egen person till den grad att man tillslut helt tappat den lilla gnutta av egenvärde man trodde man hade?

Jag vet hur min slutade. Det slutade med en resa som i början var fruktansvärt smärtsam och till vissa delar fortfarande är, men då mest genom de människor i nöd jag möter som inte tagit sig någonstans. Vissa för att de inte orkar kämpa och är rädd för systemet som kallas psykvård, vissa för att de verkar inbilla sig att inget råder över dom i sin egen lilla värld där de agerar gud, domare och bödel, andra helt enkelt är bara så ini helvete korkade och väljer att springa runt som en flamsig cocker spaniel och hålla sig till likasinnade så man slipper se sig själv i sämre ljus.

När man mår som sämst går det sällan att sortera ut vem man är och vilka som är bra för ens mående. Men att gång på gång upprepa mönster samt tillåtas att göra det är oerhört sorgset att stå bredvid och se på. När det sedan visar sig att orden är så tomma och innehållslösa som flödar ur munnen blir jag så slagen till marken att jag undrar var vår mänsklighet är på väg?

Mitt ansvar har jag fokuserat kring barnen, att försöka ge dom en så smärtfri färd på sin väg till vuxenlivet. Det har inneburit mindre behagliga upplevelser för min del men ändamålet helgar medlen. Det som smärtat och fortfarande gör försöker jag så gott jag förmår reparera.

Avbrott från verkligheten behöver man. Livet kan vara en riktig bajamaja att vada fram i, men sällan förändrar avbrotten särskilt mycket. Man måste fortfarande genomlida uppstädningen av skiten kastat runt sig och smetat in sig i. Frågan är bara hur man gör det mest anständigt?

Jag bestämde mig i januari när jag fick min diagnos att jag resten av mitt liv skulle leva så ärligt som det går mot mig själv. Vara anständig mot de som är runtomkring mig och göra rätt mot de jag felat. Att allt har sin tid och inte alltid kommer på ett radband av uppenbarelser där jag hittar den ena lösningen efter den andra på de saker jag möter på min väg.

Men en sak vet jag. Jag vill aldrig mer befinna mig i en bajamaja där lukten hotar att kväva mig och spyorna forsar ur mig. Där varande själssår inte läker för att jag var för stolt att inte våga se mina fel och brister.

Inget blir "rent" och aldrig får man uppleva kärlek till sig själv och andra människor förrän man själv är hel i själen.

Jag är lyckligt lottad för jag är på väg ut i livet. Jag väljer numer de flesta strider jag måste genomgå. Tyvärr är jag alltför ofta otydlig i hur jag uttrycker mig så människor verkar tro att jag är gratis terapiverksamhet för att sedan spotta på en när något roligare dyker upp. Men det gör ingenting, det är inte värt energin att förarga sig på en sjuk person. Man kan välja att inte öppna upp sin dörr nästa gång. Ödmjukhet försöker jag lära mig men ibland verkar det inte få den genomslagskraft utan blir istället till någon sorts patetisk utnyttjande situation.

Tydlighet är bra. Tystnad likaså istället för att få utbrott på någon som verkar vara mer korkad än kon i ladugården.

Min fredag innehåller många tankar där livsfrågor står i fokus. Jag är lycklig vare sig jag är ensam eller i stora folksamlingar har jag upptäckt. Jag är min egen lyckas författare.

Jag fixar snart vad som helst. God afton!!