Umeås psykiatri ett gäng rasister?

Jag har sedan ett bra tag tillbaka bestämt mig för att öppenhet är bästa sättet att bemöta inskränkta och oupplysta personer. Med idiotiska kommentarer slängda i ansiktet kastar jag tillbaka information om funktionshindret som det ju faktiskt är. Att det leder till påspädningar såsom ångest, depression, bipolärsjukdom osv är också ett välkänt faktum som verkar accepteras utan att det ens höjs på ögonbrynen när jag frågar gång på gång efter kunniga människor inom området ADHD och hur man ska kunna undvika att det går så långt att man utvecklar andra problem.

Gång på gång möter jag människor som berättar om hur de blir behandlade av vår fina moderna psykvård. Här i Umeå verkar det vara rena rama myteriet. Det medicineras godtyckligt, inga uppföljningar som det finns tydliga riktlinjer kring utfärdade av socialstyrelsen. Inga läkare, ingen speciell enhet (det behövs), okunskap kring flickors/kvinnors problematik som skiljer sig något från pojkars/mäns.

Avdelningsföreståndarna verkar sakna styrkapacitet eller ryggrad. Jag är förvisso en besvärlig patient för jag kräver min rätt, upplyser om fel de gör osv. Men efter gårdagens besök tillsammans med en person som behövde extra stöd inför sitt samtal, detta på en annan enhet än min inom psykvården i Umeå, där förövrigt en stor omorganisation just nu genomförs, insåg jag att de inte på någon enhet i Umeå fullföljer ens våra mänskliga rättigher som människor.

Följande länk redovisar WHO:s syn på essentiell medicinering:

adhd-npf.com/wp-content/uploads/2009/09/Psychotherapeutic_review2008.pdf

Med andra ord ser jag mig som genetiskt diskriminerad, rasistiskt utrensad utan chans att få ett bra liv där jag ska kunna njuta av livet som alla andra. Det nekar mig politiker, omvärlden med sin sneda syn och brist på kunskap.

Vårdens empatilöshet är skrämmande. Kan man inget, orkar man inte läsa på och kämpa för sin sak lovar jag dig att du sitter som ett kolli med stark psykofarmaka i ditt blodomlopp för det är så det fungerar. Bara man är tyst och inte protesterar. Gör man det finns risk för tvångsvård så det är en situation där överheten (läkare, vårdpersonal) utövar sitt godtyckliga vårdande. Det är fint, de får en massa pengar för att schabbla, ge sådana som mig år av helvete med en mängd konsekvenser som följd. Men är det någonsin någon som ställer dessa mot väggen när de sänker människor?

Nej. Det är tyst som i graven.

Detta sker i Umeå 2010

• För att överhuvudtaget få ADHD medicin måste du lämna urinprov. Själv fick jag ingen information om detta utan det kom som en kränkande överraskning. Detta är enligt lag inte ens lagligt. För att begära urinprov ska det finnas skälig grund och ett domstolsbeslut.
• Medicin utfärdas. Ingen uppföljning sker trots socialstyrelsens regler. För 6 månader sedan skickades styrdokument ut till de olika enheterna med riktlinjer. Inget har hänt.
• Har du bara "normal" ADHD kickas du ut. Fungerande betyder att man har ett arbete man går till. Att resten av livet är kaos spelar ingen roll. Medicin får du via mailkontakt vilket är olagligt.
• Läkare plockar bort medicin för att barn verkar "må-så-bra". Konsekvenserna av detta blir förödande för barn och familj. ADHD är ett livslångt genetiskt funktionshinder och kan liknas med diabetes.
• Bemötande gentemot föräldrar som ringer och beskriver sina döttrars problematik besvaras med att hon orimligt kan ha ADHD. Kunskap om flickor finns inte. Ingen forskning har bedrivits kring flickor och därför ska oroliga föräldrar ICKET behöva bemötas på detta sätt.
• In och utsättning av olika preparat utan närmare förklaring visar på den nonchalans vi ges. Ingen av oss är utvecklingsstörda. Vi har bara svårt att fungera och fokusera.

Listan kan göras betydligt längre. Jag blir trött av att skriva om den kränkande behandling jag och "de mina" får.

Dag efter dag………………………………..