Välkommen till min verklighet. I mitt kök…

Välkommen till min verklighet. I mitt kök har jag sedan början av 2000-talet haft detta vykort inramat. Verkligheten har ständigt förändrats i takt med att saker hänt. Den enda verklighet som inte tycks förändras är den stämpel som bränts in i mig de senaste åren. Än en gång bränner insikten att oavsett om jag kämpar i min verklighet, vad jag än gör för att förändra mig så jag ska passa in enligt samhällets normer är jag ändå ett hopplöst fall för de som borde lyfta mig. För de är jag fortfarande en ”sån där” en man inte ska lyssna på så mycket. Men om jag inte säger saker, lyssnar till andra, vem ska då kunna öka förståelse för funktionshindrade? Uppenbarligen inte psykiatrin i alla fall. Varför då bemöda sig med att vilja att förändra sig själv? Att bli som ”dom” är något jag aldrig kommer att vilja bli. Ännu en dag med bevis på att umeås psykvård är tragedi. Att vara mamma och må psykiskt dåligt är inget alternativ. Det får man inte. Bara man gör det man ska, gå med barn till dagis och skola, göra utflykter för att sedan klappa sig på axeln ska per automatik ta bort det andra. Det som gör att man känner sig främmande i denna värld. Tack för den snabba lösningen oh du heliga psykiatri.