Mammas lilla hjälpreda? Knappast. För motivation anges en summa i månaden med visst ansvar i följvattnet. Nu är det följ. Motvilligt. Men med veckopeng följer uppgifter. Det hägrar något i hans tankar, något han väldigt gärna vill ha. Där kommer motivation. Min yngsta son är klok för sin ålder, ser mer än man tror. Så även med föremålet han sparar till.

Ännu en bra helg går mot sitt slut. Trött men lycklig. Jag vilar i fåtöljen i köket. Lyssnar på ljuden från barnen. Älskar.

…över min datasituation är just nu överhängande.

Hade förberett en mängd inlägg som skulle läggas ut.

Så blev inte fallet denna dag. Tyvärr.

Solen har vistat oss med sina energi givande strålar. Det är gott.

Det jag förmedlar denna söndag är att det finns hopp för alla människor. Var och en måste bara finna sin egen väg. "Dom" kan aldrig hjälpa en med sådant. Styrka kan bara byggas utifrån sin egen person och de insikter man finner på vägen, vilka hinder man är beredd att ta sig förbi.

En vän på FB hade uttryckt lättnad med dessa ord: "är ett stolt bokstavsbarn" Precis ord jag behövde läsa. För så är det.

Jag är ett stolt bokstavsbarn.

För varje dag finner jag nya insikter. Verktyg att hantera min vardag och mitt liv utifrån den situation jag befinner mig i. Leva med funktionshinder. Inget mer varken mindre.

December var en vändpunkt. Saker jag aldrig kunnat drömma om uppenbarade sig utan att jag hann bygga upp murar som hindrat mig tidigare. Det fanns inget som hindrade mig från att våga kliva ut i ett ovisst 2011.

Alla nya känslor som under förra året uppenbarat sig som nyfunna ädelstenar fortsätter att skina i all glans. Jag putsar dessa och förfinar min samling. Människor ger så mycket och jag vill ge tillbaka. Ur glädje föds längtan och mersmak även de dagar man förtvivlar över saker som inte går att förändra i den hastighet man skulle önska.

Idag gör jag om, gör rätt. Jag är älskad och känner för första gången i mitt hjärta utan att behöva ställa till scen efter scen för att få det bekräftat. Jag vet med en ny underbar visshet att även "fuck-ups" som många ser mig som, att även jag är värd kärlek. Har bara haft svårt att tro det efter några års vanmakt över livssituation och saker jag ställt till för mig och andra.

Jag vände blad. Fann ett nytt kapitel i mitt liv som är väldigt outforskat men med nyfikenhet och försök till så öppna ögon som möjligt är villig att utforska. Livet. Bokstavsbarn eller inte, jag är redo att möta min omvärld. Kanske med förhoppning om att ännu en uppdaterad Catharina kan uppenbara sig för omgivningen… Kanske enbart som en 2.1:a men ändå….Steget dit verkar inte så svårt efter alla andra steg jag klivit på stegen.

Jag är kär. I livet, i en vacker människa. I mina barn de jag har nära, de som är längre ifrån. Jag tror på mig själv mer och mer.

Livet i all enkelhet blir inte bättre än så här just nu. De dagar som suger fett och där jag helst gömmer mig under alla masker och skal jag äger fördriver jag enklare och enklare. Naket är bättre än påklätt utan egentlig genomgående stil.

Jag älskar, som mina principer säger att jag ska. Känslorna jag äger är mina och de växer i takt med tilltro.

Sköna söndag…. Nu väntar lillgäng och 3 fina flickors mamma. Spagetti, köttfärssås och en och annan pannkaka.

I torsdags kom min dotter hem med en teckning till en fin person i vårt liv. En bild av sol där ljus strålade om hennes alster. Först reflekterade jag inte mer än över den fina tanke hon skänkt denne person, tills jag upptäckte regnbågen. När jag i några inlägg sedan visade min tatuering av yin och yang kunde berättas om dessas förening två gånger per år och om en regnbåge som bevis för detta. Min regnbåge har visat sig. Dottern såg det märkligt nog före mig. Fint. Det får avsluta en av de längsta dagar.

…till er får det bli ett alldeles eget inlägg. Ej värdigt att blanda in enorm tacksamhet i samma inlägg som bottenskrapet, kanske får de för sig att ingå i en kategori de ej tillhör. Dagens stora går till er som funnits för mig de dagar livet svajat. De som sett till att både jag och 3 fina flickors mamma fortfarande lever och ingett ett visst hopp om att det finns robin hoods även i de egna leden. De som inte håller varandra om ryggen utan går er egen väg men med den största avskyn och motståndet från era sk. egna, ja arbetskamrater. Ni som dukar under av all skit ni får ta samt den nöd och arbetsbörda ni får bära pga de som uppbär lön utan saklig grund mer än en fastanställning och människors ovilja att arbeta med psykiskt sjuka och funktionshindrade. Idag har varit en dag av glädjande insikt. Ni finns. Ni ser. Förmågan att se människors förändring till det bättre, att inse att även den som varit längst ner i skiten kan resa sig och låta sig bli hörd och trodd. Tack vare er finns det en värdig samhällsmedborgare, mamma, älskad sambo och vän på förvisso en skrämmande plats men ändå på rätt ställe bland människor som fortfarande bryr sig om att se till individen och förmågan att läka till en hel sådan. En person sa i afton att diagnoser är färskvara. Kan inget annat än hålla med. Själv har jag plöjt mig igenom 3. När den sista blivit klar föll livet på plats. Inget är oföränderligt. Att leva med den inställningen gör att sådana som jag med flera ges en chans. Tack alla inblandade personal för dagens gärning. Fortsätt kämpa huvudet högt. Utan er finns inget hopp. Inför psykiatrin är vi alla lika. Glöm ALDRIG det. God natt stora människor. Ni är värd er vikt i guld. All respekt från Catharina ”vigilante” som bevisligen kan bli en större människa.

…verkar också existera. Nytt år. Nya positiva spår att följa. Personer som arbetar inom psykiatrin där skitsnack om patienter samt vissa bloggerskor får i afton stå i skuggorna. Med enbart några ord på vägen: känner man sig uthängd, upprörd över mina ibland skarpa ord kanske man bör överväga varför denna känsla uppstår? Kanske gör du ditt arbete på ett mycket oproffsigt och oengagerat sätt där större undran om varför sådana som jag överhuvudtaget existerar och upptar din tid när du egentligen vill sitta av din tid med fullt uppburen lön? Där ett ständigt förråd med skitsnack får din arbetsdag att kännas mer meningsfull än om du sett någon i nöd, ständigt återkommande i rullarna som ett hopplöst fall men trots detta kämpar för sin överlevnad, att bli hjälpt och sedd, inte dagens favorit snackis. Så tyvärr käre ”missförstådda” personal. Den krassa verkligheten är denna: även om vi som kämpar för livet och den lilla människan försvinner och tystnar kommer någon annan att ta vid. Skrika lite högre, ge värre exempel än det jag och många serverar från dag till dag. Det kommer alltid nya, med kämparglöd, var så fast i den vissheten. Där den starka viljan till samma rätt att leva så fullvärdigt det går, där du dag efter dag kämpar med skit som inte hör hemma på en arbetsplats med de sköraste i samhället. Men även de starkaste. För de kämpar dag efter dag tills ni brister det är där människor ger upp. Utan mig och många andra som brinner för sin sak skulle så många fler inte orka vidare. Förvisso för er med jordens sämsta människosyn där jag antar att det ger lättnad i er avsky för ”svaga och uppmärksamhets törstande” när bördan för stund lättas men återuppstår då nästa offer träder in och blir den besvärliga. Vi försvinner aldrig förstå det. Byt jobb istället, ge ditt liv till en maskin eller andra ytliga ting. Men inte till någons dotter eller make som trotsar demoner och kämpar i tilltro för er skötare och andra behandlare. Detta blev längre än förväntat. Ikväll vann ni inte. I natt sover finaste mamman tryggt.

När panik stirrar en rätt i ögonen. När ens egna inre demoner hotar att ta över. Magsjuka. Ni hör ordet… Panikångest när den är i sitt esse. Idag såg jag rätt in i kärnan. Min Sessa mår skit. Jag agerar moder. Med klorin och handsprit som bästa vänner. Att det sedan luktar simhall, fine! Jag har hållit min dotter på ryggen, struket bort håret ur pannan. Spritat händerna, men ändå inte galet ringt till k.e och försökt få hit honom. Ett steg framåt, bort från rädslor. Jag är större idag, mitt i all spya.

…sömnlöshet. Med en hjärna som min där något avslutar kvällen med tankar och känslor som tar över kroppens trötthet kan inget göras mer än att försöka vila i allt. Att saker faller på rätt plats trots rädslor och tvivel. Med rester av snacks och lite socker kanske nattens oro kan lättas något. Jag är tacksam… Tack kärlek och k.e för er plats i mitt liv.

…visar sig bli så bra som man ville….

Med lång sovmorgon, en massa ungar, pannkakor i olika former samt en bil som startar när man ska hälsa på  världens finaste 3 flickors familj.

När kärleken verkar lysa med hela sitt aniskte tillbaka på mig och kyla inte biter mer än på kinderna.

Då är lördagar så bra, precis som de ska vara.

Att leva är att utvecklas, våga fånga ögonblicken, se tillbaka då det gör ont och vända det till något bra.

Nu är bra. En dag i taget fortfarande framåt.

Fredag, helg… Utan kyckling till middag. Pizza verkar vara på tapeten. Med fina hemmagjorda paket från små sessor där mamma fortfarande älskas nästan varje dag kan denna fredag knappast starta bättre. God morgon!