…verkar vara det hemskaste jag försökt mig på.

Alla jag saker jag förträngt i många år som kommer ikapp. Telefonsamtal jag aldrig gett mig in på att ringa gör jag. Det är otäckt, panikångest på köpet och gårdagskvällen var fruktansvärd efter att hela eftermiddagen gjort vuxensaker som alla andra verkar utföra med enkel axelryckning.

Jag försöker sent i livet rätta till fel jag under en livstid begått mot mig själv och det är inte enkelt. Men jag försöker varje dag, varje minut att tänka mig för och göra det rätta även de dagar det tar emot så innerligt att jag helst vill göra alla dumma saker jag gjort mot mig själv för att bevisa för alla "dom" förståsigpåarna att, jo, ni hade rätt! Jag är så jävla dum i huvudet som ni tycker. Jag är och kommer alltid att mötas av människor som aldrig kommer att se mig som något annat än en fuck-up nu med ADHD-diagnos. För det kan man ju förstå, hon är ju galen på papper numer.

Eller är det så?

Jag tror inte det. Jag är precis som alla andra men har behandlasts illa av min omgivning för att jag inte passat in i mallen då jag vägrat följa med massan utan hellre gått mot strömmen. Aldrig förstått det där man ska förstå. Nu förstår jag att jag inte vill förstå. Jag vill fortfarande göra rätt, men inte vara rätt. Jag är jag och stolt över det.

Många säger att det som händer mig just nu är något jag förtjänar. Att jag också har rätt att känna lycka och kärlek. Jobbar med det. Att våga ta emot kärlek utan krav och ge det tillbaka. Svårt, det mest skrämmande jag någonsin gjort.

Mitt liv har kantats med existentiella frågor och vissa gjorde jag bokslut med 2007.

Att kärlek är en existentiell kris för mig har jag upptäckt. Förälskelse ger skrämmande kaos och helst vill jag vända på klacken och springa allt vad tygen håller åt motsatt håll tillbaka till det trygga elände jag skapat genom åren. Men no! Näver igen.

Ty också jag förtjänar…

…att bli älskad av en pojke som den flicka jag är.

Så jag står framför dig och ber dig älska mig när jag förtjänar det minst så ska jag älska dig tillbaka.

Nu…..festbestyr. Skakar av mig funderingar och ger mig ut i ovuxen världen, men bara för en liten stund. Snart är jag åter i ledet igen.

Alltid redo! Nu ska jag göra stan osäker, precis som jag är. Men på med smilet, bit ihop. Jag fixar det.

…hade jag hellre velat vara. Kanske hade mitt liv också sett annorlunda ut då. Det blir plågsamt medvetet när Lilla Aktuellt ger ett repotage om en 12 årig pojkes syn på sig själv och sin ADHD.
De han sätter ord på gjorde även jag för ett år sedan.
Jag skulle kunna säga att det är 30år för sent.
Jag väljer att säga, det är aldrig för sent.
Vetskap ger sinnesro.
Vi får helt enkelt fortsätta kämpa för vår sak och den syn som fortfarande är så felvrängd så till och med personal på psykenheter delar samma åsikt som ”dom andra”.

Se repotaget!

Ikväll befinner jag mig någonstans långt bort ifrån min egen verklighet. Galet otäckt, men det är väl så den är, verkligheten när man försöker se den i ögonen? God kväll!

Välkommen till min verklighet. I mitt kök har jag sedan början av 2000-talet haft detta vykort inramat. Verkligheten har ständigt förändrats i takt med att saker hänt. Den enda verklighet som inte tycks förändras är den stämpel som bränts in i mig de senaste åren. Än en gång bränner insikten att oavsett om jag kämpar i min verklighet, vad jag än gör för att förändra mig så jag ska passa in enligt samhällets normer är jag ändå ett hopplöst fall för de som borde lyfta mig. För de är jag fortfarande en ”sån där” en man inte ska lyssna på så mycket. Men om jag inte säger saker, lyssnar till andra, vem ska då kunna öka förståelse för funktionshindrade? Uppenbarligen inte psykiatrin i alla fall. Varför då bemöda sig med att vilja att förändra sig själv? Att bli som ”dom” är något jag aldrig kommer att vilja bli. Ännu en dag med bevis på att umeås psykvård är tragedi. Att vara mamma och må psykiskt dåligt är inget alternativ. Det får man inte. Bara man gör det man ska, gå med barn till dagis och skola, göra utflykter för att sedan klappa sig på axeln ska per automatik ta bort det andra. Det som gör att man känner sig främmande i denna värld. Tack för den snabba lösningen oh du heliga psykiatri.

En härlig tisdag. Telefonväckning med en sammetslen röst i örat. Uppfräschning av en 40+ fnittrande käring (märk felstavning). En och annan förberedelse inför helgen och en härlig eftermiddag hägrar i sinnet. Före det ska jag göra annat. Fortsätta stångas med en kränkande överhet, men det är ok. Jag är redo för det. Verkligen redo.

…handlar detta inlägg. Som hela sitt liv kämpat. För att förstå sitt utanförskap i denna värld, för att passa in och vara den duktiga flickan. Sen att hon i lönndom kräkts i burkar hon smugglat ut från flickrummet så att inte resten av familjen ska ana något är det ingen som vet. Att när detta inte fungerar längre, ta till vassa föremål och skada sig själv, men som den duktiga flicka hon är, gå med långärmat så att ingen ska se tar ingen notis om. När hon sedan söker hjälp och blir sviken inte orkar utan istället blir sin sambos 4e barn, som får styra upp allt från att ta sig till jobbet i tid till att inte kunna lämna henne med barnen själv då panikångest och apati kommer som ett brev på posten. Det är det ingen som ser. Alla väljer att blunda i hennes omgivning, nu på den vårdavdelning hon sökt sitt hopp till. För hon kan ju läsa en bok, se en film. Det är det som räknas för psykiatrin som funktionsduglighet. Att hon ikväll sitter i mitt kök istället för att vara hemma på permis med sina fina. För apatin kommer automatiskt, det enda hon ser i sin framtid är en liksäck eller separation från sina barn då hon inte orkar. Inte ens för en stund. Imorgon ska hon få åka hem. Utan medicin, utan hopp, men med orden att hon bör jobba. Det är inte bra att sitta hemma. Så cirkeln är sluten. Sambon blir åter med 4 barn, med tvång få upp henne i tid till jobbet så att hon gör som man ska. Att hon sen sover i två dagar efter sina arbetspass, att barnen fortfarande inte har någon mamma som är närvarande och deltar i deras liv, det är märkligt nog irrelevant. För hon kan ju läsa en bok,..
…och se film. En Kans ska istället kopplas in i öppenvården som därefter ska avgöra om vidare utredning ska ske. Många är vi som kan vittna om det scenariot, dvs att ingenting händer. Man glöms bort om man inte har kraft att bråka. Precis som denna duktiga flicka inte gör, hon som gör som andra säger. Utom denna gång. Hon pratade med en bespottad, en som vet. En sån man inte bör tala med. Men som tur var lyssnade hon inte denna gång…

Vi fortsätter vår host och snordag. Sessan ljudar, läser på skyltar. 6 år och kan redan läsa långa krångliga ord. Det är fint, känns tryggt. Hennes skola är fantastiskt bra. De är där för att lära. Det gillas skarpt. Nu ska vi kolla kläder enligt önskemål.

Fika? Korv? Korv. För modern kvittar det. Korv blir det alltså. Med sötstark senap kan vad som helst halka ned i strupen.

Hosta och snor har snart förföljt mig i en månad. Att dagen inte blir som man tror, har idag att göra med snor. Efter en natt med inpackning fick jag ändå vackert tvätta håret. Det blir lockigare för varje gång. Provar att tvätta håret utan schampo ett tag för att låta det vila så mycket som möjligt. Bra utslag för denna måndag när vi istället för en massa måsten blir hemma. Mjukisbrallor och galahår goes stylish. God morgon!