1 februari…

…i nådens år 2011.

Gårdagen var en pärs. Gamla vana mönster återuppstod. Den välbekanta panikångesten höll sitt grepp om mig, insikten att jag kände igen den var bara det i sig en lättnad. När väl sömnen kom sov jag som en slagen kvinna. Utslut efter en dag med innehåll som vilken Svensson som helst skulle rycka på axlarna åt, men jag…

…förstår inte hur man gör. Leva i en värld där det går ut på att arbeta, betala räkningar, ha struktur, låta någon annan ta hand om mina barn så de har jobb och jag kan arbeta…. Detta övergår mitt förstånd. Att allt detta tråk ska vara gott?

Samma känsla hade 3 fina flickors mamma när hon dök upp hos mig igår kväll. Hetsen att bara man arbetar blir allt bra är som en överhängande bila över hennes nacke. Bara man arbetar 100 % för att när man kommer hem utslut i huvudet av dagens intryck och saker man ska komma ihåg, ägna sig åt sina barn som längtat efter sin mamma och inget hellre vill än att helst vara innanför huden…

…orken är tyvärr slut sedan förmiddagen då arbetet krävt all ens energi. För skillnaden mellan ADHD-personer och "normala" människor kan vi inte fördela vår tankeverksamhet och energi över en dag. Är vi i skolan ger vi järnet för att orka lyssna och delta för att när vi kommer hem vara galna, lättirriterade och orkeslösa, ja rent utsagt ha ett sömnbehov för ett dygn fast ingen egentlig energi krävts mer än att hänga med i dagens skoldag…

…kan ni då tänka er en heltidsarbetande ADHD-människa som dessutom har ett gäng ungar kan bete sig?

Utan medicin och adekvat psykoterapi till hjälp är vi oftast chanslösa till ett sk. "normalt" liv. Förmågan att se sina brister och gränser är i princip noll. Motivation att dag efter dag utföra monotont arbete är lika med noll. När man tappar intresset så fort man kan något är det uteslutet.

Men…

…trots vetskap om detta fortsätter vård (läs psyk) att propagera för att arbete tar en ur din depression, finn glädjen i dina barn så ska du se att allt löser sig.

Jag undrar hur högt en människa ska behöva ropa innan något händer?

Ska det sista jag ska uppleva innan något händer, en begravning för människan som inte orkade längre?

-Hur mår du?

-Jag vill dö.

-Jaha…ja, det var ju trist. Försök ta barnen till dagis.

Hur högt ska man behöva ropa, hur många sår ska man behöva skära upp? Hur mycket pengar ska man bränna på ingenting i hopp om att själen ska få ro?

Ja, jag vet inte…. Situationen därute är inte bra, men idag lyssnade en människa till en annan. Dagen räddades i alla fall för denna gång.

Jag kan leva med det idag.