När man måste nypa…

…sig själv i armen gång på gång för att inse att det händer. Verkligheten kan ibland te sig som en dröm man bär djupt inbäddad i sitt hjärta. Längtan man förträngt väcks till liv, skrämmer en halvt till livet men ändå, precis som en kamikazepilot med stark tro på sin sak fortsätter man framåt i en riktning man vet är dödlig, den här gången för hjärtat.  Men gång på gång verkar hjärtat bli renat, gå hel ur de flesta situationer och fortsätta flöda ur outsinlig källa där hjärnan för länge sedan stängt ned och med saligheten som insats försökt förvandla hjärtat till en stenhård fossil, oemottaglig för de människor säger kallas kärlek, känslor och himmelrike.

Genom att skriva detta ger jag någon som jag gång på gång ifrågasatt när jakten på kärlek varit mig helt oförstående, en ursäkt.  Där min egen rädsla förblindat så till den grad att den även satt hinder i min vänskapskrets. Kanske har det varit en avundsjuka för dessa kamikazepiloter som oförtrutet vågat kasta sig ut i ovisshetens mörker men med fast förvissning om att våga, för att vinna.

Nästan hela förra året ägnade jag åt att gråta. Gråta över väckta känslor jag inte trodde existerade. Tårar över saker som gått mig förbi, som jag inte förstått. Känslor som utförts för att det förväntats av mig, men som helt plötsligt flyttat in i bröstet och hotade spränga mig. Jag blir aldrig någonsin en expert på detta nyfunna, och vill inte heller bli. Storheten under 2010 har hela tiden varit upptäckten av känslor. När det flyttat in i bröstkorgen istället för att sitta i min analyserande hjärna. Som den gången jag grät i en vecka så fort ingen såg när jag insåg hur det kändes att älska på riktigt, den gången handlade det om mina egna närmaste. På samma sätt har jag gett mig tid att sörja klart. Det som varit och som aldrig blev, de som finns och snart aldrig funnits. Människor som vill stå kvar i gamla invanda fotspår, se på sig själv, på mig med samma ögon som förr. Det är fint om det får dessa att känna sig överlägsna, på något sätt lyckliga i sin förvissning om sin egen storhet. Jag bjuder på det, för där är inte jag.

Ur rädslor föds mycket men sällan en drivkraft att gå framåt. Snarare bidrar det till att stanna kvar i väl invanda mönster med förtärande kraft som förstör det mesta i sin väg. Att erkänna sin rädsla, öppet deklarera den, ger den inte utrymme att växa. Snarare förminskas den i minuten man släppt ut orden från munnen. Sakta krymper den ochtillslut bli en blek fläck som går att ta bort med kärlek.

Om jag ska tro på något här i livet måste det vara kärleken.

Någon vågade sig nära, också han likt en dödsföraktande pilot i kärlekens karusell. För varje dag som just nu passerar blir jag mer och mer förvissad om att det här vill jag inte vara utan. Upplevelsen att älska och älskas tillbaka, förutsättningslöst, med en enkelhet jag inte trodde fanns. För tydligen ska kärlek vara enkelt, jag visste det bara inte. Nu vet jag.

Till er jag älskar oförtrutet varje dag: Tack för er tro på mig, evinnerliga tålamod när jag vacklar och att ni visar mig vad kärlek är genom handlingar, ord och förlåtelse.

"Att älska är att riskera att inte bli älskad tillbaka. Att hoppas är att riskera smärta. Att försöka är att riskera att misslyckas, Men risker måste tas, Eftersom den största faran i livet Är att riskera att ingenting"

Leo Buscaglia