Jag vacklade…

…mig igenom torsdagens händelse och helgens situationer.

När söndagseftermiddagen inföll nådde jag någon sorts kulmen. Mina känslor stred mot varandra och inte ens de nyinlärda DBT-verktygen gick att anamma.

Min självkänsla pendlade på botten för att sjunka under ytan. I nattens mörker sov jag den orossömn jag så väl känner igen. Men någonstans där… i mörkret återfann jag mig själv.

Innan klockan ringde i morse hade jag lyckats finna åter in i mig själv. Där jag borde befinna mig hela tiden istället för att flyga med de fladdrande känslor som inte är jag.

Jag är maktlös just nu. Det enda jag kan göra är att hoppas att mitt vacklande tillslut stabiliseras och att gången blir stark och rak igen. Människor är vi blott allena, men just nu är jag osäker på min omvärld. Min tillit till andra är ännu en gång raserad och jag kommer att ta tid på mig att bygga upp den igen. Sortera, begrunda mina handlingar, andras och sedan värdera om saker och ting är värda att ödsla kraft och energi på.

Efter en natts snurrande med fruktlösa grubblerier bestämde jag mig för att ta hand om mig själv idag. Enbart göra saker som får mig att för en stund i alla fall må lite bättre.

Struntade i psykiatrin. Mötte solen istället och fixade en utväxt på håret som varit sedan i januari där jag även hann få lite klokord från min bästa frisör och vän, lät solstrålar värma mitt ansikte, ta hand om snårskog som sakta växt fram, målade tånaglar och köpte sushi till en prins som inte tagit så stor plats denna helg. Han ville komma hem efter skolan och ha mammadag så det var en självklarhet att tillmötesgå hans önskan.

Med fräsch hårfärg och de första fräknarna på näsan, med en prins i huset  andas jag faktiskt lite lättare än igår kväll. Denna eftermiddag förde med sig både lugnet och en positiv ny riktning.

Jag provar mig på ett försiktigt leende och att det smittar av sig inombords.

Om inte, kanske denna bild gör det. En av Sessans många handskrivna meddelanden som jag får. För er som inte kan tyda en 6 årings text:

"Stopp Mamma! Ändå älskar jag dig! Jag kanske stryker dig från kompislistan. Knacka mamma."

Igår sa hon efter ett av sina berömda utbrott: "Mamma! Tänk vad lätt det är att sluta hata och börja älska igen…"

Och så är det väl. Allt kan vända i en riktning man inte hade en aning om en sekund tidigare.

Kärlek, vad vore livet utan denna känsla? Jag är hellre fattig och utan matriella ting än att aldrig ha upplevt det!

God eftermiddag!