Vem hade anat…

…allra minst jag, vad 2011 skulle ha i sitt sköte? Inte jag.

Den dagen, leodagen, då jag surade och slet i håret, önskade mig någon annanstans, ja hellre ett tandläkarbesök än att åka ut till Leos lekland den kalla decemberdagen 2010. Att det skulle ge en kedja av glädjeämnen som bara verkar fortsätta även när saker känns oerhört hopplösa hade aldrig föresvävat mig.

Aldrig i min vildaste fantasi hade jag anat…

…att den sura mamman som blickade in i spegelbilden, ledsen och olycklig över mycket skulle få en så bra start på något nytt.

…att den dagen då jag åkte upp till ett bortglömt förråd. Fann en gammal gipsavgjutning av StorSessans hand, sprucken men ändå med alla bitar på plats, precis som om den ville säga att allt går att reparera bara man finner alla bitarna. Min dotter tillbaka i mitt liv, aldrig hade jag vågat hoppas…

…att jag skulle stå och skratta tillsammans med en samling småkvitter när en bil kanat utför en uppfart, trots att handbroms var väl åtdragen?

…att den spruckna handen med sitt budskap verkligen förmedlade att allt går att laga. När man sitter med armarna om en av sina dyrbaraste och med andra fina man funnit på vägen av 2011, tillsammans runt ett restaurangbord där alla skrattar och är glada. Aldrig hade jag anat…

…att kärlek även funnit vägen till mitt hjärta. Där allt är som ett enda lugn när jag blickar in i de finaste ögon jag mött.

Min tatuering statuerar fortfarande med de mest hoppfulla orden. För jag vet, att så länge jag andas hoppas jag. Mitt hopp för mig framåt även i de mörkaste stunder med vetskapen om att allt går att fixa. Det tar bara lite längre tid ibland, men det går.

Livet, detta så smärtsamma, ljuvliga. Där jag beslutat mig för att delta istället för att alltid kämpa emot. Det ger så mycket mer än det tar just nu.

Det bevisades idag när jag pussade min älskade bonusdotter efter att inte ha fått se henne på många månader. Allt går, bara man vill visa sig ödmjukare än den som sårar…

…jag är älskad och älskar tillbaka.