När kaffet smakar…

Av , , 2 kommentarer 1

…ljuvligt.

När solen möter dina trötta ögon och kökets mysiga vrå lockar dig till sig.

Då vet jag att torsdagen är här. Hisstorsdagen.

Lillgänget är på ingång. Livet är åter i rätt omloppsbana.

Gårdagen ägnades åt den bästa terapi av alla. Städning, fixning och inre omsorg.

Tack för alla inlägg med stöttande ord! Vi är en minoritet, har aldrig tänkt på det viset, varken psykfall eller annat, en minoritet i samhället som fortsätter existera vare sig inskränkta människor vill det eller inte. Vi fortsätter fortplanta oss och det med stolthet.

Gårdagskvällen tillbringades som sagt med att rodda i ordning för mer ordning och reda hemma.

Porsling, möbler och gardiner fixades. Mattor lades ut, saker paketerads bort och ordning och reda i hemmet infinner sig mer och mer. Succesivt ökar medvetenheten på alla plan, även på trista ställen som hemmet.

Allt porslin jag gömt bort fick komma fram till exponering, Sessans senaste alster ramades in och lyftes fram i blickfånget.

Mysfåtöljen blev med kompis. Mysfåtöljer hädanefter där de som är välkommen kan sitta medan jag lagar mat och fixar i köket.

Mina glasfåglar som är arvegods åkte också fram i ett eget blickfång. Svart, beige, brunt, vitt och orange, lila, turkos tycks vara mina inredningsfärger.

Snart kan jag med ärligt hjärta stoltsera med dessa ord i hela mitt liv.

Ordning och reda på alla plan.

God förmiddag och ha en underbar dag alla vänner och (o)vänner!

När man vaknar dagen efter…

Av , , 2 kommentarer 4

…en så pass tragisk upptäckt som jag erfor igår är smaken i munnen bitter.

Att vakna till detta var himla fint.

Har just nu lite och ingen kraft att vare sig gå utanför dörren eller ägna mig åt storheter, så istället roddar jag hemma. Rensar, precis som i mitt liv. Ger bort, kastar ännu mer och framförallt fortsätter jag ta kontroll över mitt liv istället för att styras av överväldigande känslor som hotar att spränga en när anonyma fega jävlar behagar kommentera ens blogg.

Det stöd som gavs mig igår via mail, FB-meddelanden och kommentarer här betyder mycket. Ja-sägare är bra, men för det jag gör när det sticker i ögonen och irriterar dessa inskränkta idioter är nästan bättre.

Sen kan jag med säkerhet säga att mina barn inte skäms. Snarare är det min största hejarklack. De som borde oroa sig för att förlora denna klack är verkligen inte jag, det finns andra känslolösa och frånvarande personer som ska oroa sig för det.

Nu fortsätter jag härja i mitt krypin.

Imorgon är det återigen hisstorsdag. Längtar. På fredag tar vi ledigt och gör något kul ihop.

1 000 000…

Av , , Bli först att kommentera 0

Jag säger en miljon nollor
Tillsammans kan dom aldrig bli en
Hur man än lägger ihop det får man bara en miljon idioter 
En miljon nollor kommer aldrig leva som en
Om vi inte vaknar upp ur drömmen
För bara döda fiskar går med strömmen 

Ey, mister vetenskapens värld säg mig vad resultatet är
Om du tar en skolgång fylld av mobbning och besvär
Addera sedan känslan om att livet var misär
Sen tar du situationen gånger ett automatgevär 
Ta en månad utan jobb plus en ny räkning 
Minus en försäkring är lika med ny vräkning 
Det blir en hemlös individ 
Det är ingen svår matematik 

Att säga en miljon nollor
Tillsammans kan dom aldrig bli en
Hur man än lägger ihop det får man bara en miljon idioter 
En miljon nollor kommer aldrig leva som en
Om vi inte vaknar upp ur drömmen
För bara döda fiskar går med strömmen 

Min vän har ett dilemma 
För vägarna är två 
Ska han svälja sin stolthet vara trevlig och go? 
Eller sätta hårt mot hårt? 
Som innebär avfyra stålar 
Levt många hundår bara fem inlåst 
Han säger nu ska de statueras exempel 
Han är så sjukt trött att bli spottad på 
Nio månader tar livet att bli till 
Men blott en tiondel sekund slocknar de på

En miljon nollor
Tillsammans kan dom aldrig bli en
Hur man än lägger ihop det får man bara en miljon idioter 
En miljon nollor kommer aldrig leva som en
Så vakna upp ur drömmen
För bara döda fiskar går med strömmen

Skämmas…

Av , , 4 kommentarer 4

…vem skäms?

Inte jag. Skammen tillhör inte mig.

 

"16:33
Idag
#138064
Besvara
Ta bort

Brukar inte kommentera, bara läsa bloggar. Tycker du sen länge gått över gränsen då du gjort dig själv till ett kännt psykfall som många talar om och inte så positivt. Dina barn drar du in också vilket på skolan inte är så kul. Du skriver nog bra ibland, men börja tänka på barnen. Skämmas själv är ok, men barnen?"

"Skämmas själv är ok, men barnen?"

 

Jag skäms inte. Genom att inte tala om sådana här saker utan hålla det inom familjen ökar en sk. skam som inte är berättigad någon att äga. Precis som med missbruk där alla och envar förutom oftast den berörda skäms över något de är helt maktlösa inför.

Så nej, jag skäms inte. Jag kommer aldrig att skämmas för att jag är stark och för en kamp mot en apparat som inte anser sig att kunskap är makt utan fortsätter att förminska människor precis lika verkliga som alla andra i samhället men som i åratal skuffats undan och getts stämplar som andra ska ha.

Du ger mig snarare mer luft under vingarna att orka kämpa för de som kommer efter mig, som inte orkar, som inte finns bland oss längre på grund av sådana här kommentarer.

Jag uppfostrar dessutom mina barn till att bli starka, stolta personligheter som inte viker för vare sig människor med sårbara hjärtan och hjärnor, ej heller för jubelidioter med noll koll.

Att ha en mamma som kämpat sig igenom detta ger väl snarare en viss stolthet, att kunna se att alla kan resa sig, återfå makten i sitt liv utan att behöva lyssna till idioti?

Att föra fram ett samhälle med åsikter som dessa, där vissa folkgrupper, sjukdomar ska förminskas för oss bakåt i historien till ett samhälle som inte ska existera ännu en gång.

Detta visar mycket tydligt på vad "dom andra" pysslar med. Tack för kommentar och insikt som förs vidare!

BUP visar sig från sin bästa…

Av , , 14 kommentarer 4

…sida. Verkligen.

Inte.

Hur kan det komma sig att en sådan instans med en viss insikt i barn med skilda föräldrar "tar för givet" att det förs en kommunikation vårdnadshavarna emellan. Gemensam vårdnad betyder gemensam vårdnad, dvs att beslut som fattas kring det berörda barnet ska innefattas av båda parter. OAVSETT var barnet är skrivet ska detta inte kunna förbises så enkelt. Kan det helt enkelt vara så att jag just på grund av min diagnos anses kunna förbigås, precis som det gjorts i andra lägen? Jag vill hemskt gärna tro att det inte är så, men man tappar hoppet för alla vårdgivande enheter inom denna horribla värld som kallas psykiatrin. Där det förklaras för mig i mötet med BUP att ADHD inte är en psykisk sjukdom, utan ett funktionshinder…

…så VARFÖR får då detta hända?

Idag har det visat sig vara ett fatalt misstag. Att först komma med frasen "det tog vi för givet" för att sedan säga "hade inte detta hänt hade utredningen varit klar" ger knappast tröst i en situation där tiden är emot oss.

Detta är Sverige 2011. Ett väl utvecklat sådant sägs det gång på gång. Idag har jag lyssnat till ord som lagt sig som en tung filt över hjärtat. Ord där människor därute fortfarande kommer med åsikter som "modediagnos", bristande kompetens vid behandling av människor som INTE är psykiskt sjuka men behandlas som så trots att ett funktionshinder är något helt annat. Där arbetsmetoden innefattar tvång för en människa som skyggar för allt vad överhet och "ska" ord innefattar. Där stress om att passa in i mallen för vårt moderna svenska samhälle stressar så mycket att det istället för att ge ökad vilja att må bättre istället ger mer bränsle för oviljan att passa in i normen för vad ett normalt beteende innebär.

Där utredning i nästa andetag betyder medicinering istället för att andra behandlingsmetoder först betats av, där en sk. "psyksjuk" inte räknas trots att IQ men framförallt EQ är betydligt högre än hos de som ska hjälpa en framåt.

Och ja…

…jag kommer ALDRIG att sluta blogga om detta nutidsfenomen där barn och ungdomar ska behöva slussas in i Umeås vuxenpsykiatri som är under all kritik. Där människor behandlats i över 10 års tid utan framgångsrikt resultat. Med en ovilja att hjälpa människor med vilja att komma framåt, där en medicinering fortgår trots att det är preparat som bör avvecklas då beroende uppstår vare sig man vill eller inte. Att som läkare istället för att skynda på licensansökningar och tillmötesgå människors vilja att passa in i vårt fyrkantiga samhälle istället skriver ut ännu mer beroendeframkallande preparat istället för att hjälpa till att trappa ut skiten och säga: "Men oj vad glad jag blir att du inte vill äta skiten, att du är beredd att prova andra vägar" istället bara rycker på axlarna och säga… "Den där medicinen ska du inte ha för höga förhoppningar kring". VARFÖR säger man så till en person som kämpar för sitt liv, för sin familjs skull och för att känna att man faktiskt tillhör resten av samhället istället för att konstant känna sig rotlös? Att avfärdas med två nya recept á 100 tabletter på vardera med vetskap om att det inte blir bättre, där vårdgarantin för länge sedan passerat bäst före datum, med frågetecknen hopande inom sig varför man överhuvudtaget tillåter sig att förnedras på detta sätt av andra människor?

Ingen vettig människa genomgår detta. Drivkraften? För mig är det barnen, för många andra likaså. För de som inte har barn är väl viljan att leva tillräckligt övervägande känslan att inte vilja.

Varför ges vi inte chansen då kan man fråga sig?

Ännu värre…. Hur kan man vara så in i helvete vidrig att man nekar en minderårig att få chans till ett bra liv innan det är för sent?

Fy fan!!!! Idag är stridsyxan inte nedgrävd och argumenten för att vilja förändring väldigt diffusa om detta är vad som serveras en när man försöker. Ilskan är genomgående och kanaliseras än så länge rätt för normalt beteende och därmed inte ansedd som "instabil".

Skäms till er som utan att kalla er rasister, inskränkta och andra skällsord, ÄNDÅ tillåter dessa scenarion fortgå i vår värld!

…och livet…

Av , , 1 kommentar 4

…fortsätter i all sin kraft.

I vissa tillstånde skulle jag vilja vara mitt gamla jag och den förtärande kraft det gav mig, men återfår snabbt insikt och vilja att återgå till nuet.

Bara en sådan liten sak som att lyckas förstå varför en incident blir till snöbollseffekt, ni vet när man börjar med en liten för att rulla den runt i klabbsnö för att åstadkomma en gigantisk snögubbekropp, ger kraft och modet åter att vilja fortsätta.

När så strutseffekt infinner sig, vilket det gör då och då försöker jag andas, samla tankar och ge mig själv lite time-out. Att dessutom få hjälp igenom vissa situationer där kommunikation krävs av en annan ger även ny självkänsla att allt går, bara man vågar.

Att våga förändring ges inte alla. Men jag har fått den, viljan. Även om vissa dagar känns mindre meningsfulla att genomföra dessa.

Förändringar. På ont och gott, men frukterna som skördas är så mycket bättre än de man förstör.

Jag har en helvetesvecka framför mig. Jag vågar, och jag vill.

Om en sportlovsvecka…

Av , , 1 kommentar 1

…som verkligen inte blev som vi tänkt.

Där måndagen med sol, semlor och glada barn gav mersmak.

Där tisdagen gick över i något odefinerat som "matförgiftning" för kärleken och där barn, pojkvänner och en undertecknad upplevde ett viss mått av illavarslande oro i magregionen.

Där en av tonåringarna mår dåligt till att börja tokspy och kärlek med sällskap skyndsamt går ut genom dörren. Där en lika skyndsamt (läs hysterisk) undertecknad springer runt som en tok i vår minimala lägenhet, tvingar resten av sällskapet att svälja hela pepparkorn. Från minsta Prinsessan till äldsta Prinsen. Alla lika skeptiskt iakttagande, mig, den med panikångesten i antågande, springandes runt med desinfektionsmedel sprayandes allt från handtag, datorernas tangentbord, till toalett och mina egna händer. För att skicka iväg äldsta Sessan med pojkvän och sjunka ned i soffan försökandes utan något större resultat att svälja den nalkande spyan som efter ett tag sköljde över mig. Med en natt from hell där toaletten hade mer besök än kudden och händerna stank av klorin var bara nederlaget ett faktum. Mina pepparkorn som studsat tillbaka, tillsammans med en och annan oförståelse för vissa människors beteende. Ensam, svag och verkligen inte enastående…

Där onsdagen med ett lik som hasade runt i resterna av gårdagens middag, med en sorg växande sig lite för stor inombords och en påhittad svaghet i huvudet av fysisk nedbrutenhet som tilläts extra bränsle, med de allra finaste lillgäng som gav all förståelse och bara var denna dag efter att jag först förklarat att vissa omständigheter gör att man INTE kan åka botniabanan till Ö-vik och Paradisbadet men att det går att göras en annan gång, konstigt nog var bästa vänner och fick äta Mc Donalds till middag, tack vare en storsint StorSessa med fina vänner. En onsdag där mamman får helt sjuka sms, tragiska besked och en mage som fortsätter i de nedre regionerna istället för att som under natten hålla sig i de övre.

Där onsdagen hann övergå till torsdag utan att sömnen lockat mig att sova…

…där torsdagen med tidigt morgonbesök av kärleken och fint bihang, med en häxan surtant sittandes med bligande ögon och neddragna mungipor. Som vänder efter en mängds meningsutbyte. Stadsbesök för fina söner och en kärlek som offrar tid åt min minsta Sessa att också få ta sig in till centrum och köpa ytterligare ett i mängden onödiga men med visshet älskat gosedjur. Där jag tillslut har lyckats duscha, behålla lite medicin och få kläder på istället för sunkpyjamas och tjocksockar. Med en torsdag som sakta förändras, en braskaminsvärme tillsammans med en värmande känsla helar det trasiga. Där en torsdag istället övergår till stilla konstateranden att:

Jag gjorde inga större impulsiva yttranden, trots en hel del ångest flyttandes runt i kroppen. Där jag faktiskt kunde behärska mig och skilja på SAK och PERSON. Där andras bitterhet och småsinthet inte bekom mig mer än med vissheten om att jag är så tacksam för att mitt liv inte är kvar i det förflutna utan faktiskt, trots, magsjuka fortsätter i samma riktning som före en trist magsjuka.

Vi frågar er!

Av , , Bli först att kommentera 1
…Sweden Rock Festival….åh vad jag längtar denna snöiga eftermiddag!
Vänner som möts upp, en ny erfarenhet och musik i massor, denna gång med hörselproppar nedpackade i ryggan.
 
 
Ovanstående fråga stod på FB denna förmiddag from hell!

Har du köpt biljett till årets Sweden Rock?

Mitt svar är högst upp.

Sedan kommer en kuggfråga….

VI FRÅGAR ER!

Har du köpt biljett till årets Sweden Rock ?

Vilken av knapparna trycker man på?

Go figure… 😀 Humöret steg igen. God eftermiddag!

Ni missar väl inte denna…

Av , , Bli först att kommentera 1

…eminenta blogg.

Ännu en verklighetsskildrande blogg om hur vår fina psykvård i Umeå behandlar oss sk. psyk….

…det är bra att fler uppmärksammar inkompetent personal. Det är bra att fler uppmärksammar de som brinner för att hjälpa oss, få oss på banan. Tyvärr aldrig därifrån då vi oavsett mående aldrig slipper undan då medicinering ska styras därifrån. Insåg det i måndags…

…oavsett hur mycket DBT-behandling och minnesträning och Svenssonträning och dravelträning jag än genomgår kommer jag aldrig att betraktas som en människa likställd med andra. De behöver inte tjata och be på sina bara knän om licensansökningar som ska lämnas in i tid, de behöver inte vara livrädda för att bli utan medicinering och falla tillbaka i gamla beteenden på grund av skitpersonal som inte gör sitt arbete…

…nej. Men vi ska behandlas som sämre sortens människa oavsett hur mycket framsteg vi gör med oss själva. Vi får ingen respit eller andra chans på detta sätt.

Läs även här: Vilse i Pannkakan