…på DBT-behandlingen var fokuserad på känslan man känner när man sluter ögonen. Är man arg, känner välbehag eller varför inte ledsen? Är jag stressad eller lugn? Många känslor kan samsas tillsammans och då ska man fokusera på en istället för alla samtidigt. Ge sig tid att hitta känslan.
Om man inte kan uppmärksamma den på detta sätt kan man fokusera på vad den ger för fysiska förnimmelser. Spänning i benen, pirr i magen, eller en spännande värk i huvudet.
Tankarna som kommer i samband med detta ska man låta vara, försöka låta bli att bråka med dom utan fokusera på känslan. Observera känslan och inte tanken.
Styrka, förändringar i styrkan, allt ska observeras utan att försöka styras. Varken hålla emot eller undertrycka känslan. Som att surfa på en våg ska man låta känslan följa med en.
Jag är inte min känsla och att en reaktion på den inte behöver komma. Genom att följa med på vågen kan jag bara följa med för att sakta som vågen när den närmar sig stranden låta den klinga av och försvinna utan att något värre hände än att jag fick fokus på känslan och att det är inte är jag.
För mig fanns ingenting. Absolut ingenting. Jag är tom, blank. Just idag är det så. Orkar inte. Besvikelsen som en filt över hjärtat och hjärnan. Andra likar som känner samma sak. De som aldrig någonsin varit "psykfall", de som aldrig haft en enda kontakt med en psykvårdsavdelning. De som har vanliga förvärvsarbeten, sköter sina arbeten men ändå inte fungerar av olika orsaker. De som ändå klassas in som "psykfall". Motviljan mot världen är överväldigande.
Jag är hemskt ledsen för föregående inlägg, om det sved i ögonen. Men jag hävdar fortfarande att jag inte kommer att rekommendera någon med ADHD att inte skaffa barn. Det i sig behöver inte leda till att barnen får en tragisk uppväxt. Barn med fullt sk fungerande föräldrar men där de är frånvarande på grund av en massiv arbetsbörda, där de sätter sig själv och sin status före sina barn ställer jag mig tveksam till att det är bättre än att vara barn till en person med någon form av funktonshinder, låt säga ett blindstyre…
Att ha en förälder med någon form av psykisk diagnos betyder inte sämre föräldraskap. Ett barns uppväxt kan vara ett helvete av andra orsaker. Som att veta att man inte är som alla andra, att man inte duger. En frånvarande förälder där nya barn tar upp all tid, ett arbete som slukar all tid och enbart ger lite helgtid där föräldern är så in i nordens trött att en bärs i soffan på fredagskvällen är allt som orkas med och barnen ändå är helt utelämnade och ensamma.
Så säg mig…
…vem har rätt att döma andra kring vad som är ett bra föräldraskap?
Jag vet vem jag är, vad jag är. En människa med ett jävligt högt högskoleprovspoäng som jag skrev förra våren men som hindras från att läsa på grund av att min hjärna saknar uthållighet och fokus, en mamma som alltid satt mina barn först så till den grad att den hjälp jag sökt inom vården och som tillslut resulterade i att jag tvingades in i psykvården på grund av läkares bristande intresse att följa upp läkemedelsinsättningar ändå fått mig att behålla min kämparglöd och rätten att bli behandlad som en människa, en kvinna med rätten att älska, en dotter värd att älskas och ses som en människa med ett funktionshinder.
Jag har stångat min panna blodig för rätten att få adekvat hjälp och rätt diagnos i 3 års tid, där allt från borderline och slutligen ADHD har gett mig perspektiv. Där jag vägrat ta emot lugnande och uttryckligen bett om hjälp att slippa dessa när jag ändå prackats på skiten, blivit bemött med, nej….. Men inte gör det att du äter lite, det är ingen fara. Där jag ÄNDÅ har slutat av egen kraft då jag aldrig funnit någon mening med att äta skiten för att jag vill vara närvarande i mina barns liv där tabletter av denna dignitet ger frånvaro.
Där jag själv idag har en enda medicin från att ha flera olika på grund av bristande kompetens bland läkare att ställa rätt diagnos. Där jag med all säkerhet inte behövt något preparat alls om jag fått hjälp i tid.
Ni som kallar mig psykfall….
…jag småler. Kom igen när ni gått igenom mitt helvete så ska vi diskutera vem av oss som är psykfall eller inte. För jag vet att jag INTE är det. Bara feldiagnostiserad som tusentals andra medmänniskor och DET är inte vårt fel, det är samhällets.
Tack för idag!
Senaste kommentarerna