Jag kan inte nedslås…

 …just nu. Även om livet består av mycket kaos, ordnat av andra men som ställer till det för mig, mitt i min nyfunna lycka och harmoni.

Även om himlen mörknar och blixten slår till vill jag aldrig någonsin sluta ägna mig åt tanke och reflektion, aldrig sluta upp att vara den person jag är och håller på att bli. Att bli som "dom andra" där allt verkar gå i samma spår, där ögonen verkar ha stannat tillsammans med all tankeverksamhet mer än det som rör 8 – 17 arbete, klassisk middagstid, tvätt och vin på fredag med tillhörande sex i år efter år, stampandes på samma ställe, utan större alternativ där statussymboler eller en utlandssemester verkar hägra som livsmål. Där barn får allt mindre plats för man måste jobba så mycket för att kunna förverkliga sina drömmar och istället öka trycket vi bygger upp i samhället. En jämförelse som Bris gjort mellan 2007 till 2010 visar på att barn med självmordstankar var en tiondel 2007 jämfört med 2010? Vad leder det här till i längden tror ni? Jo! Ytterligare ökat tryck på en redan ofungerande psykiatri!!! Orsakerna är många men främst det jag försöker förmedla, artikeln finner ni här:  BRIS

Jag är inte längre förvirrad, inte särskilt destruktiv heller men när jag inte har kontroll över vissa situationer kan jag lätt bli desperat i mitt beteende, tvinga fram svar eller ställa till det på ett manipulativt sätt så personen det händer med tror att det egentligen är den som ställer till med situationen. Det är ytterst sällan så, jag ser till att det händer. Varför kan man fråga sig? Jag förstår sällan själv precis där och då men på ett längre perspektiv brukar svaren visa sig. Just nu är det nog att jag är livrädd om mitt nyfunna, där jag själv är kapten i min egen båt. Där jag formar mina egna vägar att samsas i verkligheten med andra, ordna upp det jag ställt till med utan att låta någon annan ta över, där sakta och bara vara är det jag anammar så mycket jag bara förmår. När jag väl missar poängen, tror mig ana en annan riktning på något och börjar gå in i gamla mönster förlorar jag mig helt plötsligt för en sekund som känns som en evighet, där tankar rusar före och får mig att göra saker jag kanske inte ville. Förut hade det med all säkerhet lett till fatala katastrofer som drabbat fler än mig. Istället fick jag ett lugnt konstaterande av någon utomstående: ”Det var väl tur att du hann upptäcka saker i tid.”

Jag är inte längre trasig och behöver fixas eller styras upp av någon annan. Jag klarar det så bra själv, tack. Försöker göra rätt och på något sätt få det tillbaka. Jag glömmer aldrig viktiga saker, personer som gjort allt för att hjälpa mig på olika sätt med en osjälviskhet och personlighet jag aldrig tidigare förstått mig på men börjar ana hur det fungerar. Att man inte behöver prestera något för att få tillbaka, man kan bara vara sig själv och låna sitt sinne när någon inte riktigt klarar av saker stundvis.

Att kontrollera sin ADHD betyder inte att man måste ända sin personlighet, den sprudlande hjärna man oftast är ägare till. Saker man måste ändra på är oftast alla dessa vardagliga bestyr, finna mening i det trista och inte låta sig styras av impulser. Det är svårt när man saknar verktyg, men jag har dessa nu och kommer att fortsätta växa med plats för alla viktiga delar som jag anser att mitt liv ska bestå av. Struktur som ger trygghet, ge tid till mina barn före att maniskt städa, försöka se det goda i människor och minska min oförståelse för andras beteenden, och när jag så småningom dör förstå att livet gick ut på att älska livet och veta att man fört vidare det till sina barn.