Psykiatrin dödar människor!

 Varför ska det inte ligga prestige i huruvida man har en psykisk sjukdom med psykisk ohälsa eller ett neurologiskt handikapp där psykisk ohälsa inte existerar vid rätt behandling???? Sen när skulle någon vilja behandlas som mindre vetande efter sådana premisser med övertramp som tycks vara godtyckliga i varje situation när det kommer till själens mående,  när ingen annan utan kontakt med psykiatrin skulle acceptera det?

Där människor felbehandlas varje dag, till och med dör för att bristen på kunskap, intresse för människans värde (vid psykisk ohälsa) negligeras så oerhört borde det förbjudas att överhuvudtaget få vistas. 

Om man säger att man har hjärtklappning, där dosering av medicinen är för hög kan man med all säkerhet garantera sig ett svar som: "du har nog panikångest". Skriker man inte tillräckligt högt och kämpar för sin rätt kan man med all säkerhet leva med förvissningen att de som borde vara där, mest "crispy" i hjärnan och uppdaterad kring nya rön, medicinering, biverkningar etc inte finns…. Där människor blir klassade som knarkare för att de ska äta en livsnödvändig medicin så hjärnan får de rätta signalsubstanserna för att kunna vara i ett samhälle utan större förståelse för empater.

Idag hade jag två möten. Det ena ytterligt plågsamt för själen, där tårarna för 1000e gången sprutade av förtvivlan för vissas öde, där det andra visade på intresse och medkänsla för individen. 

Mitt gamla liv har jag med all säkerhet, där jag trots behandling från samhälle, ex-män och andra elaka människor gått vidare.

Jag har ADHD – utan kriterier som just nu krävs när DSM-IV ska uppfyllas för funktionshindret. Varför? Jo, jag har kämpat för mitt liv, mitt mående av egen kraft, främst för att jag vill, ge mina barn ett annat liv än det som serverats dom. Så jo, jag har släppt detta käre Läkare!

Däremot släpper jag ALDRIG taget om att föra ordet vidare, för de som inte orkar kämpa. För om alla tystnar när de är på rätt plats i livet, vem ska då kämpa för den lilla människan?

Jag är lycklig, med fokus på framtiden där jag med all säkerhet vill delta. De gamla diagnoserna är för länge sedan avpolleterade och därmed även den sk "stämpel" som ges alla som har hjärtat på rätta stället, men för sköra för att orka leva i stressen vi kallar livet. Som vägrar konformitet, kan så mycket mer än att se fram emot lönechecken i slutet av månaden.

Egentligen skiter jag i detta, tro mig. Vad människor har för bild av mig är tämligen ointressant så länge de som betyder något för mig vet och ser. Men när det går till sådana ytterligheter som saker och ting tagit sig uttryck kring mig anser jag att nog är nog och jag kommer att kräva upprättelse. Om inte för min skull, men för mina barn som verkligen inte ska behöva se hur människor inom psykiatrin behandlas. 

Med all säkerhet i mitt eget liv vet jag att det som stämplats som psykisk ohälsa i mitt fall är klara fel hos en vårdapparat som inte ser längre än effektiviteten att få hem patienter före de fått hjälp och då godtyckligt ställer diagnos. Att frustration över att slussas runt, bemötanden av oförstående omgivning leder till sämre mående. 

För vem säger till ett barn som föds utan ben att rycka upp sig och bita ihop, för det är bara att springa?

Gay-rörelsen har kämpat i åratal för sin rätt, nu tycker jag att vi gemensamt gör detsamma!

Lycklig, alla bitar på plats, ej i tusen bitar, Catharina.