När man brinner för ett kontroversiellt ämne…

 …där ens bloggande tenderar att enbart handla om en sak när det kommer till denna blogg, dvs mitt eget neurologiska funktionshinder och andras psykiska tillstånd, oavsett illamående eller välmående kommer denna blogg strikt att koncentrera sig kring detta. 

Det kommer att bjudas in kunniga gästbloggare som medarbetare i framtiden, där även de brinner att föra bort den okunskap som finns i samhället, inom vården för detta.

Tanken har legat och grott länge inför huruvida bloggen ska fortsätta drivas under samma namn eller döpas om, om den överhuvudtaget ska finnas kvar och det jag kommit fram till är: Ja! Den kommer att finnas kvar, men i ny anda. Vi är många som möts av fördomar, där kommentarer hasplas ur människor med regelrätt okunskap inför allt från de olika diagnoserna, hur de ter sig, kring medicinering där amfetamin är det mest kontroversiella ämnet att ha åsikter kring. Där fördomar och okunskap många gånger får mig att vilja strida tills sista spottloskan flugit ur min mun, där pennan är betydligt vassare och riktar sig till större mängder människor ute i vårt samhälle, där vår verklighet dag efter dag står tämligen still kring forskning och framsteg som delas ute i den vida världen men i Sverige fortfarande är i det närmsta ej existerande. 

Där barn ska medicineras för att passa in i en skolform som är under all kritik med okunskap som är nästan skrattretande. Där alla har en samsyn att ADHD, speciellt är småkillar som klättrar på väggarna, river klassrum och förstör lektioner, med många andra fina individer som med all säkerhet inte gör det, men ändå sitter där och drömmer sig bort i helt andra tankar med en ADD som ett säkert brev på posten och som med all säkerhet inte fångas upp på samma sätt som för de utåtagerande individerna. Är du sedan dessutom flicka/tjej/kvinna ska vi inte tala om hur många som missas och som högre upp i åldern tar sig andra uttryck för att få ur sig sin frustration över oförstående omgivning.

Jag vet. Har erfarenheten av detta. Jag har kunskapen, är expert inom detta område.

Jag lever med det varje dag, utan skam numer, med verktyg och stöd för att leva i ett elitistiskt samhälle som inte förtjänar mitt engagemang men ändå får det. Varför kan man fråga sig? Någon måste lyfta ordet ur munnen, våga visa funktionshindret/n ett ansikte. 

Ju fler desto bättre för vi har inget att skämmas för, samhället och den oförstående omgivningen desto mer.