Lördag…

 …med en sol som lyser på himlavalvet. Där mitt liv ännu en gång tagit en vändning på vägen som vi kallar livet.

I några veckor har jag känt en underlig känsla. Känslan av att vara påväg att förlora sig själv igen. Efter det har jag ännu en gång påbörjat behandling, denna gång Basal Kroppskännedom och efter det varje gång haft ett samtal med min KANS. Där jag i vanlig ordning söker vägar ut ur det mående jag ser är på ingång.

Tydligen efter veckans händelser krävs det ett sorts "lappsystem" för ingen annan än mig och min person så att min omgivning ska kunna förstå när jag säger: STOPP! – JAG HANTERAR INTE ATT DET ÄR SÅ HÄR – VILL INTE DU LYSSNA PÅ MIG, LÖS LIVET SJÄLV osv…. Med en färgkod för varje uttryck, som jag kan sträcka upp som någon sorts fotbollsdomare när jag känner irritationen växa inom mig. Där jag kan förklara min beteendekedja och vad som utlöst det utbrott som med all säkerhet kommit denna vecka. 

Men när man som jag i min förra blogg känner att man än en gång lägger sig varje kväll och funderar över varför man känner sig så värdelös igen, varför man inte når fram trots upprepade försök, där man dessutom känner sig kränkt i sitt eget hem… Ja, då måste man säga ifrån, även om det får olyckliga konsekvenser. Där det med all säkerhet just nu sitts i hus och hem och snackas om mitt mående och att jag är instabil osv. 

Men ännu en gång… Hur tydlig måste jag vara? Där jag uttalat flera gånger att jag inte kan ha ett hem som är i det kaos jag upplevt det vara under olika omständigheter. Där en kritiseras, där en annan får i princip hålla på hur som helst – och varför?

Jo, för att rädslan av det som nu inträffat skulle ske. Där jag med säkerhet vet nu att det inte är i mig detta sitter, utan att behöva fråga min omgivning om det är i mig det sitter.

Mitt mående riskerar jag aldrig mer och om detta är konsekvensen – so be it.

Än en gång omvärderar jag och kommer att anstränga mig ännu hårdare att hinna stoppa förlopp ännu fortare och om jag då än en gång fallerar, ja då försöker jag en gång till. 

Hur andra väljer att skylla allt på någon annan har jag slutat för länge sedan. För ett vet jag… Min mentor skulle aldrig ha släppt in mig i vare sig hjärna eller hjärta som jag känner att han gjort, utan det hade varit via arslet och sedan hade jag fått den fetaste jävla utskällningen där raka rör är den enda vägen till kommunikation. Där jag fattat hela grejen med mitt mående i kombination med min svåra ADHD-problematik.

För om man försöker nå en människa via arslet och man fått verktyg att se detta blir konsekvensen att man faktiskt med den slutmuskel man lärt sig knipa tillslut kniper det hårdaste man har för att sedan släppa ut allt man försökt tvingas i…

…där är jag nu. Var ni andra är, är för mig helt ointressant. Jag har lärt mig igår att jag inte ens ska försöka kliva över skithögar om de ligger framför mig, utan istället gå runt dessa och inte ens bevärdiga den en blick.

Jag vet vem jag är ännu en dag och mer tydligt än igår. Ärlighet varar längst och om jag inte varit det kan jag 1 Antingen be om ursäkt 2 Ta konsekvensen och vara ärlig i det jag sagt 3 Göra om där jag gjort fel och försöka ännu hårdare att leva ett ärligt liv så att jag inte behöver vara rädd att det ska genomskådas.

Lördag och aftonen är kommen. Ikväll ska jag ha myskväll med Kärleken och de två killarna som finns i hushållet. Vi tänker bio, en god middag kanske?

Sår får skorpa, skorpan faller av, ärret bleknar sakta bort. Jag är trött på att låta andra ränta i mitt huvud. Jag har bett människor om ursäkt idag och hoppas att de förstår att det enda jag vill är att jag vill leva det liv jag ser för mig tydligare och tydligare för var dag som går. Där andras mående inte ska få påverka mig, ej heller deras skit.

Tack för idag!