Ett litet livstecken…

 …sk. avhörning som min partner uttrycker till sina vänner när de inte hört av honom på länge.

Så läsare! Detta är en avhörning från mig till er! Både ni som gillar det jag skriver och er som tycker att jag är det största fejket som går i ett par skor. 

Denna vackra tingest som numer inte är i vår ägo är orsaken till mycket av det som hänt sedan i juni. En incident på E4an på väg mot det största äventyr jag hittills varit med om. 

Resultatet med en hjärna som min har varit rätt katastrofala. Jag har likt vårvädret kastats fram och tillbaka i känslor, med all säkerhet förvirrat alltför många som inte kan läsa människor som mig, där jag inte ens kunnat läsa mig själv speciellt bra.

Så förlåt till er som ser mig som lika galen som förut. Förlåt om jag sårat så till den milda grad att jag ännu en gång råkat ut för omständigheter jag aldrig velat ha sedan jag fick min adHd-diagnos. Jag är blott en människa och smärtan i sig har påmint om gamla – vidriga – tider. Smärta i sig har jag svårt att hantera, det innebär nämligen att min rastlösa hjärna dessutom blir låst i en kropp som inte alls samarbetar.

Man måste orka för att kämpa, man måste kämpa för att orka. 

Någonstans där insåg jag att det är lönlöst att förändra någon annan än sig själv. Att det i princip är lönlöst att få folk att förstå när man knappt förstår alla samband själv alla dagar… 

Så! Jag är i princip helt utan ork. Min rygg var sämre än vi vågat tro. Jag är sargad och just nu ligger hoppet fast vid att om det lugnar ner sig lite i mitt tillstånd, någon form av smärtblockad ska kunna sättas. 

Är ordinerad med strikta order av läkare och vårdpersonal. Jag får helt enkelt inte rusa på i det tempo jag trott att jag skulle. För om man fått invaggat under lång tid att skiten man lider av sitter i huvudet, där läkarvård säger att: Nej!! så är det inte.

Ja… vissa av er fattar. Då ska man än en gång forma om hjärnan utifrån nya direktiv.

Till er som försvunnit än en gång på vägen. Jag är inte bättre än någon av er och jag tänker aldrig någonsin igen försöka påskina det.

Jag väljer att vara denna "fuck-up" varje dag och kan jag minska ner min egen åverkan i andras liv. Hoppas då att alla tillslut finner sin egen sinnesfrid.

Jag vet i alla fall att ryggen kommer att bli lite bättre så småningom och tills dess är det min familj de jag fortfarande har kvar i mitt liv som går först i alla lägen. Ingen annan får ta min hjärnas plats i energi-ärenden tills dess.

Over and out.