…fortsätter att inkosekvent ha gemensamma riktlinjer. Så till den milda grad att BUP sätter små barn i sitsar de inte skulle behöva sitta i. För när skolan sedan inte "hanterar" dessa barn och bup sviker kommer betydligt värre konsekvenser.
Har den senaste tiden gång på gång skrivit om vikten av rätt hjälp. För i vårt avlånga land finns ingen bra behandlingsplan allra helst hos BUP. Där BUP i första andetaget alltid föreslår medicinering och tror att det ska räcka för att få ordning på en redan sårad och skadad unge.
Nu är så inte fallet. Det finns andra vägar att gå. Tyvärr, eftersom det fortfarande är väldiga diskussioner kring om detta överhuvudtaget är en diagnos, adHd, eller ej, fortsätter det stå still.
Att diagnostiseringen ökat är helt i sin ordning då den varit urusel sedan 1900-talets begynnelse.
Att svensk psykiatri på sin hemsida har lagt ut DETTA har tydligen inte nått oss i norr…
Detta är ett kunskapsdokument som bla. Stockholms län utarbetat och ska förhålla sig efter… Sen att det är si och så med det vet ju alla..
I Umeå finns det inte en läkare per patient i dagsläget och det innebär en massa sk stafettläkare som hyrs in… Ännu mer ej gemensam syn… För tydligen kan ens hyperaktivitet ses genom att ett barn under en timmes samtal och sedan ställa diagnos att ont i magen… Hmmm, lite skitmedel är det enda som behövs.
Jag suckar ihop med KOMPROMISSMAMMA
"Bakgrund
ADHD, utvecklingsstörning och autismspektrumtillstånd har med all säkerhet alltid funnits.
Åtminstone från medeltiden och framåt finns beskrivningar av personer med dessa svårigheter. Beteckningarna för de olika tillstånden har varierat liksom synen på funktionsnedsättningarna. En benämning som används i vården idag är neuropsykiatriska tillstånd.
Denna benämning har kritiserats för att vara missvisande bl.a. för att det inte är någon avgörande skillnad mellan dessa och övriga tillstånd som diagnostiseras eller behandlas i
psykiatrisk eller neurologisk sjukvård. Som sammanfattande begrepp används ibland utvecklingsrelaterade kognitiva funktionsnedsättningar".
Utdrag ur Regionalt vårdprogram publicerat 2010
Vi lever i det 2000 århundradet… Vi har inte kommit längre. Det är en skam.
Så ikväll med musik i öronen för att inte höra telefonsamtal jag inte vill höra stör mer än att ingen kan prata med mig heller inte får mig att starta igång en ilska som härstammar i åratals frustration för min egen person och alla de stackars barn som drabbas dagarna i ända.
För NEJ, vi kan inte bemöta samhället med ord som "varför ska jag behöva ändra på mig för att passa in" i praktisk realitet är det inte rimligt, ej heller önskvärt. Varför skylla på adHd i ett andetag och sedan vilja fråntas rätten som vanlig människa genom sådana ord?
Nej, fram för kunskap och rätt insatser i form av behandling. Det är vad jag tror på…
Tack och god natt!
Senaste kommentarerna