Nej!

 Jag har inte slutat blogga om mig och mitt liv med ett osynligt handikapp som adHd… Däremot har jag ytterligare ett väldigt påtagligt handikapp som jag skrivit om förut, nämligen anledningen till min sjukpension som jag haft i många många år före min adHd konstaterades.

Denna sommar från och med nedresan till SwedenRockFestival har varit en av dom värsta i historien sedan min rygg sa upp sig i och med en mindre bump in i en älg, en luciadag 1996.

Sedan barn nr 4 har jag dessutom dragits med diskbråck som gått upp och ned i skov samt gett olika procent av känselbortfall i vissa lemmar av min kropp.

Nu har det visat sig efter att min ländrygg äntligen blivit röntgad då jag med ambulans än en gång fick åka till akuten då hela min nederdel från strax över naveln och nedåt tappat all känsel. Låt mig säga så här… att undersökas i de privataste delarna av läkarna var som en bit kaka… Jag kände ingenting! Däremot med all min avoga inställning till vård och läkare på det stora hela var det dessutom ett jävligt 100 procentigt stresspåslag för min arma briljanta hyperaktiva hjärna.

Nå… Röntgensvaren har jag delgivits. Mina smärtor har inte varit inbillade vilket jag med min hjärna ägnat mig åt att harva runt i… Är jag överkänslig, är jag inbillningssjuk osv.

Nope. Nej. Det var ingen god framtidsprognos för mig. Jag är och förblir en pensionär då min kropp om den inte var i dåligt skick sedan förut i nuläget är i så dålig kondition att jag ägnar de flesta dagar med att försöka röra mig, vila, och tänka på att känna efter då min rygg protesterar för mycket. 

Jag kan fortfarande inte sitta längre perioder. BÖR inte sitta överhuvudtaget men ibland måste man och då gör jag det.

Som människa med hyperaktiv hjärna har denna halva av året varit som ren tortyr. Att vila och ligga still, att ta det lugnt och inte rusa på, att lära mig att lyssna till den outhärdliga smärta jag har utan att av smärtpåslaget bli ännu mer hyperaktiv.

…och ändå finns det säkert många som tycker att jag borde förstå sånt här. Exempelvis: Har man ont så ligger man ned… 

Då länkar jag som svar till dessa,  DETTA

Jag har förstått en hel del om mig och min person efter att jag hittade denna sida. Varför jag ogillat närhet till andra människor, varför jag inte känner smärta som alla andra osv.

Dessutom hann jag i tid inse vad en smärtblockad med kortison skulle göra med min ack så arma skeva hjärna och som följd fick lov att få en psykiatriläkare som somatisk läkare när det kommer till min ryggproblematik då den somatiska vården verkligen är allt annat än bra och vis av 2007 är jag tacksam att jag kommit så långt i att veta saker om mig själv och hur jag reagerar på bland annat medicin. 

Min mor tål inte allergimedicin särskilt bra och blir dåsig av sådana, själv kan jag äta 6 sådan utan större påverkan…

Men tyvärr vet jag att hur mycket man än försöker förklara sådana här konstiga mekanismer kring min hjärna och mediciner är det inte aktuellt för en läkare som sitter på höga hästar att förmå sig att lyfta luren och ringa en annan läkare inom ett annat område i vårdapparaten och fråga om det är en smart idé att behandla mig med NTV(NormalTillsVidare)människors enkla väg till bättre mående. 

Nej, man kör över en med brak och om jag inte haft ögon och öron på skaft hade jag kanske inte skrivit detta inlägg idag. Istället hade jag än en gång fått börja om på ruta 1 och i ärlighetens namn hade jag nog inte orkat det.

Jag tackar de som vakar över mig att ni hann flyga efter mig så jag inte gjorde något oförhastat. Jag tackar min psykolog och den läkare som hjälpt mig så jag åtminstone är smärtlindrad och inte smärtspeedad.

Tack! Jag får på så vis en chans att 2012 vara en hel människa så gott det går för en sån som mig. Men själen blir mer och mer intakt. Det är det enda som räknas.

Peace Out!