Jag skriver inte så mycket…

 …gråter betydligt oftare nu dessa dagar, försöker med näbbar och klor att hålla mig kvar i de gladas skara och inte duka under för vårdeppen i kombination med den hopplöshet och känsla av att vara i det närmsta tillintetgjord av denna kropp som värker och gör mig så ont.

Känslan av att inte ha kontroll ökar betydligt under dessa situationer och jag får ännu mer svårt att samsas med andra och hastigt påkomna förändringar. Där jag avskyr när det känns som om jag blir överkörd, att någon tar för givet att det går bra för mig att hantera situationen, UTAN, att ta upp det med mig för att sedan kasta ur sig skit.

Min älskade minisessa har sin första småstjärneuppvisning i år. När man går på Minervaskolan får man börja ha en uppvisning som är noga förberedd med intensiva veckors träning inför sitt framträdande. Det är en scenshow jag sällan skådat sådant engagemang i från både barn och skolpersonal. En fröjd för ögat. 

Så det är Sessans första år med Småstjärnor och Sonens sista där han kommer att vara konferencier tillsammans med en annan elev.

Livrädd så in i märgen att inte orka delta på deras uppvisningar, där jag åtminstone skulle kunna fixa kaninöron till dottern och hennes grupp då jag varit i princip helt frånvarande från allt som rör deras skola sedan i höstas och sjukgymnastens fatala brytande i mig verkar det ändå bli skit av allt. 

Man ska bara lita till sig sjäv är ännu en gång min erfarenhet i allt. 

Jag har alltid varit livrädd att vara en belastning och börda för någon. 

I eftermiddag är jag rätt tillintetgjord, överkänslig som jag är med all denna värk som får mig att känna mig så jävla kass.

Jag hade verkligen velat skriva något mer positivt, men tyvärr… 

Lämnar istället en LÄNK till ett positivare inslag.

Ta hand om er alla därute!