Om änglabarn…

 …och jävelungar vill jag skriva idag.

Jag skulle vilja skriva att jag har barn mer lik änglar än något annat, ena riktiga A-barn som aldrig någonsin ställer till med oförtret för någon annan person eller kompis.

Jag har en hel del människor i min omgivning som däremot, aldrig, någonsin, tror att deras barn skulle kunna göra fel, som när de kallas till skolmöte, på skolmöte enbart skyller på andra barn och deras föräldrar. Som när saker tas upp vidmakthåller att deras barn absolut aaaaldrig skulle kunna göra det minsta fel.

Suck.

Jag blir sällan förvånad då jag får mail och samtal kring mina barn… Jag brukar snarare ta för givet att de är främst i ledet med hyss och elakheter….. Vis av erfarenhet kring de äldre kidsen givetvis, samt 14 år som också kan ställa till med en mängd dumheter.

När jag någon gång fört ämnet på tal med dessa föräldrar så är det taggarna utåt och en mängd haranger om de barn som utsatts för situationerna… aldrig någonsin ett ord om att ja… mitt barn är fan ingen ängel. Utan bara en massa irritation, där tid verkar vara ett essentiellt ämne dessa föräldrar INTE har för sina barn. Där arbete och karriär går före att se sina barn för vad de är för något. Just barn som likt vilket barn som helst kan ställa till det så att det blir oroligheter i en barngrupp.

Dessutom tycks dessa barn som aaaaaldrig gör något fel tendera att "tjalla" ner andra barn så fort det börjar hetta om öronen och de stöter på patrull av de barn som till slut ledsnar och svarar upp. 

Detta hände igår.

Jag, sonens far samt den ohängde sonen (ja…mycket ohängde igår) hade varit på ett mycket bra utvecklingssamtal och dessutom fått en redogörelse kring det Nationella prov han gjort några veckor tidigare och jag mår säga att där är han verkligen ett A-barn. Svenskan gick som ett oljat maskineri och jag hade i vanlig ordning förväntat mig att matten då skulle vara ett sämre avsnitt för honom Så var inte fallet. Även matten hade gått som en dans och jag kunde ännu en gång andas ut… Varje utvecklingssamtal som jag haft med de 2 yngre har hittills aldrig varit några särskilt långa sådana… De sköter sig, gör det som ska göras, om så inte är fallet hittar vi utvägar och verktyg så att de fixar sin skolgång. Sedan förra utvecklingssamtalet för sonen hade jag införskaffat en "taggboll" åt honom att hålla i handen och klämma på när det var genomgång samt för användning då han känner att han håller på att glida iväg någon annanstans än just lektionen. Det har fungerat.

Glad i hjärtat åkte vi sedan hem. För att få ett samtal från en annan föräldrer som var mycket upprörd över en sak grabbarna hade ställt till med. Så för mig var det bara att kalla på fadern. Som i dessa situationer är betydligt mer pedagogisk än vad jag någonsin kunnat vara… Jag blir ett monster. Herr Effektiv var en enda fågelholk efter min ilskna framfart. För jag blir så heligt förbannad, speciellt då jag säger till sonen att jag ser att han ljuger och han bara håller fast vid samma version… Varför? Denna gång för att inte göra sin kompis besviken över att han "tjallat". Kanske också för att han vet hur arg jag kan bli över lögner…

Pappan dök upp, han tog sonen och åkte iväg till ett snabbkallat möte med de andra inblandade grabbarnas föräldrar. Så de gick igenom allt en gång till. Kom till en gemensam konsensus. Killarna skulle be den de utsatt för sin elakhet om ursäkt. Men sonen var fortfarande arg… så arg att tårarna bara sprutade och han sa till sin far att han var arg då det inte låg jämlikt läge i denna situation. Givetvis är det så när vissa föräldrar inte vill se sina barns fel och brister. Jag undrar lite ibland över hur deras liv utvecklar sig med en sådan uppfostran. Hur ska de lära sig till bra vuxna med en bra grund att stå på?

Ska de skylla ifrån sig på allt och alla i resten av sitt liv, vad händer då undrar jag?

Det skrämmer mig en hel del hur föräldrar väljer att blunda för vissa delar i sina barns natur… För med all säkerhet vet jag idag att alla föräldrar inte är som mig. Det finns faktiskt sådana som tror att deras små hjärtan absolut-under-inga-omständigheter-gör-fel.

Ja… tankar denna tisdag.. ska fortsätta finurla på detta en annan gång… Nu ska jag krama mina barn och älska dom med deras underbara personligheter där de gör fel och rätt, om vartannat, varje dag. Precis som jag.