Sitter och klurar…

 …över några artiklar jag läst och min åsikt kring dessa. Det är fortfarande en het potatis detta med att diagnostiseras med adHd. Inte helt rumsrent och ok på det stora hela… 

Själv kan jag bara än en gång konstatera att jag hade behövt min adHd-diagnos betydligt tidigare i livets olika skeden för att ha kunna slippa en hel del saker.

För det är nog fler med mig som kan skriva under denna bild som en del av sitt liv. 

Oavsett hur mycket stöd jag har fått i skolgången under min uppväxt, vilken var en del av att jag kunnat hanka mig igenom grundskola och gymnasie, så är det absolut inte det som jag behövt på det stora hela. För om du har adHd så är det inte skolgången som är det avgörande kring att kunna leva med sin adHd. För det fokuseras alldeles för mycket kring skola och prestationen där. Som om det skulle räcka för att slippa få adHd, hur mycket stöd du får i skolan…. 

Som bekant kommer det ju faktiskt ett liv efter skolan där ett arbete ska kunna skötas där många jag talat med saknat den uthållighet som behövs för att orka leva och arbeta där man samtidigt ska få ihop ett fungerande familjeliv och att hantera saker som inte har med att kunna sköta ett jobb. Där föräldraskap och vardagssammanhang kanske inte heller är så lätta att hantera med en funktionsnedsättning. 

Men.. skolan och adHd-diagnoser är det som tidningar och andra media lägger sitt fokus kring. För har man adHd så är det inte automatiskt så att bara för att man fixar skolan fixar allt annat som har med att leva ett liv att göra.

Att lära sig långsiktighet och uthållighet är några av de saker man som adHd har svårt att få in som mönster. Det är inget som skolan någonsin lär ut, utan något man som människa själv måste lära sig. Men om ingen lär en det… Hur ska man då finna vägar kring sin problematik?

Så jag efterlyser fortfarande en annan sorts dialog än den som enbart ligger kring skolgången och att leva med adHd.