det är inte bara vi människor som pustar…

det är inte bara vi människor som pustar ut efter dagen. Även våra fyrbenta ligger och drar stockar. Den ”pälsigare”Texas framför brasan på husses gamla moppeskinn, Den mindre men lika håriga Dexter som vanligt bredvid matte i… ja, mormor… i soffan, så påslakanet får tas hem för en tvätt innan du kommer hit ut igen. 🙂

Sådana här dagar, då livet känns så himla ljust och enkelt utan ett orosmoln på himlen funderar jag mycket. På mitt bloggande som i rätt många år kretsat kring psykiskt dåligt mående, kantrat med en hel dåligt fysiskt mående ovanpå det dessutom. Där mitt engagemang att föra ordet vidare kring adHd-frågor och ge ett ljus kring det som för många är vardagsmat men alltjämt ett tabu-belagt ämne, vårt psykiska mående. Det är alltjämt en ojämn vågskål detta med att våga visa öppet att man behöver hjälp av en vårdapparat som är där för att reparera trasiga själar, där alltför många står och stampar i samma gamla invanda fotspår. Där människor i min generation, den som kommer efter min dvs den stora 70-tals generationen fortfarande i dags dato anser att det är fult, misskrediterande att våga söka hjälp om livet krisar att man då anses som en svag och sämre sortens människa. Där det dessutom finns instanser utanför sjukvårdsapparaten som har en extremt dålig koll på vad som är vad, samt en hiskelig syn och ett minst sagt förlegat bemötande av de som redan är satt på själens ruin, en djup brant svår att ta sig ur redan som det är, men som blir än svårare då människor i princip körs över utan att ges samma respekt och hänsyn som en människa utan själslig kris som stämpel.

Själv har jag mötts av kommentarer i denna blogg då jag öppnat den som fått mig att istället för att bryta ihop totalt och helt ge upp, istället att se rött. Där ord som ”psykfall” fler än en gång varit en benämning, där även andra ord kretsat men jag låtit passera med en krökt mun och pannan än mer lagd i beslutsamhetens djupa fåror.

För även om mitt liv idag är tämligen krisfritt. Där djupa dalar och svackor bytts ut mot en mer gruslik väg där enbart små gropar likt en kälslagen grusväg kan likna det bäst, vet jag att det är så enormt enkelt att halka ner i svackan igen. Där medsystrar och bröder kämpar tappert varje dag med sina måenden samt den förvrängda syn som finns i samhället kring detta, där de oförtrutet så mycket de orkar bloggar, visar Sverige ett ansikte utåt med en förhoppning om att synen ska förändras. Där många av oss önskar att kvällspress och andra medier samt även en och annan kändis som inte vågat ”outa” sig spär på med sin kräkpropaganda om mass-diagnostiseringar hit och dit. Där barn och unga mår allt sämre i ett samhälle mer och mer hektiskt och prestationsbelagt. Där chansen till olikheter minskar i rasande fart där det borde vara åt andra hållet. För hur ofta ser man tex BUP gå ut med hur knökfullt överbelastade dom är med dessa vår framtids hopp som bara mår sämre och sämre?

Jo, allt för sällan! Istället ges det plats åt dessa nej-sägare som vill förfula mångas verklighet och vardag. Där essentiell medicin också enligt WHO ska skrivas ned för att det finns de som inte ska ha den använder den i berusande syfte. Där andra mediciner som med all säkerhet borde ha plockats ur fass och apotekets sortiment för många år sedan istället hellre pumpas ut till kreti och pleti, men då utan stora mass skriverier i press.

Så oavsett. Mitt nuvarande mående kommer jag att fortsätta skriva. Om hur det är att leva livet som jag fick. Med alla glädjeämnen, de flesta sorger som ibland uppfyller mig ända in i innersta benmärgen och gnager mina ben och hjärna så jag kvider av själslig ångest. En sak vet jag dock denna kväll. Att livet är föränderligt. Att det faktiskt går att jämka måendet utan att känna sig helt förkrossad då nederlag råder, då man ännu en gång klampat i det största klaveret man kan tänka sig finna. För det går att göra om-göra rätt. Erkänna sina misstag, be om förlåtelse och oavsett om ursäkten godtas och förlåtelse råder gå vidare i livet förvissad om att man är en erfarenhet rikare och förhoppningsvis rikare på insikt kring sin egen person.

Vi, jag och älskade, käraste Herr Effektiv har denna dag tagit emot mina fd svärföräldrar, min ex-svåger med familj, käraste K.E med ett sällskap som med all säkerhet passar honom som handen i handsken, där han är slät i ansiktet och ser ut att likt mig må så mycket bättre. Tillsammans med mina föräldrar lillgängets ena kusin samt min gamla farmor har vi samsats under stugtaket. Där jag med mitt jävligt hårda hjärta kan erkänna att detta är det högsta bevis på människors storhet. Att kunna förlåta och gå vidare, för vår älskade lilla Sessas skull. Jag är glad ikväll.